Har de verkligen sex ”som tonåringar”?
García Márquez sista roman haltar – och det gör den intressant
Publicerad 2024-04-18
Få författare har format bilden av en hel kontinents litteratur i lika hög grad som Gabriel García Márquez. Eller värre än så: blev inte Macondo, den fiktiva byn i ”Hundra år av ensamhet”, en globalt giltig bild av hela Latinamerika?
Några chilenska författare i nästa generation reagerade med antologin ”McOndo”, eftersom klichén om den tropiska byn befolkad av kloka mormödrar, översköljd av magiska regn stod dem upp i halsen.
Men vem som bär skulden för den sortens klichéer är svårt att säga. Förlagen? Epigonerna? Läsarna? García Márquez själv? Nej, det vore en underlig anklagelse. Kanske är det bara att acceptera att kollektiva föreställningar alltid cirkulerar bortom vår kontroll.
García Márquez dog 2014. Den sista romanen, ”Memoria de mis putas tristes”, kom 2004. Därefter började demensen smyga sig på. Hårda bud för en författare. Hans söner citerar honom i ett kort efterord: ”Minnet är både mitt råmaterial och mitt verktyg. Utan det finns ingenting kvar.”
Men något fanns ändå kvar, inte minst kortromanen ”Vi ses i augusti”. García Márquez verkar ha arbetat på den under lång tid, utan att bli klar. Det som nu ges ut, i svensk översättning av Hanna Nordenhök, är resultatet av Cristóbal Peras ”varsamma” redigering av det halvfärdiga manuset.
Historien är till synes enkel: en medelålders kvinna tar en gång om året färjan till den ö där hennes mor är begravd. Hon lägger blommor på graven, samtalar med den döda, tar in på hotell och återvänder hem dagen därpå. Men. En gång träffar hon en man. Förför är kanske rätta ordet. Och den akten blir sedan en vana.
Titeln (som möjligen borde lyda ”I augusti ses vi”) är lurig. Först tycks den syfta på de återkommande erotiska mötena, men saken är att det är olika män varje gång – vi:et finns mest i minnet. Mötena handlar om Ana Magdalenas behov, vilket leder till en annan möjlighet att förstå titelns ”vi”: syftar det på två sidor av hennes subjekt? Rollen som gift kvinna och existensen som sexuell varelse?
Men även den tolkningen haltar. I början av boken verkar de två sidorna passa ihop alldeles förträffligt. Som i denna beskrivning av huvudpersonens och makens relation: ”De förstod varandra utan att behöva säga ett ord, de kiknade av skratt åt sina egna små spratt och älskade med varandra häftigt som två tonåringar.” Jag vet inte när jag senast såg en vuxen människa kikna av skratt. Är det inte mest kittlade småbarn som gör det? Och att liksom göra det för jämnan? Åt sina ”små spratt”? Innan man ”älskar”? Häftigt som tonåringar …?
Det finns lite för mycket av den sortens pastejer i den här romanen. Till García Márquez försvar ska sägas att han själv dömde ut den som ”värdelös”. Men det är en felaktig dom. Det eleganta är hur det som först framstår som en förevändning för resorna – mötena med den döda modern – till sist blir det centrala.
Om minnesförlusten var begränsande, så var den kanske också i någon mån välgörande. Att romanen haltar är det som gör den intressant.
