Det här är bara början, Parisa Liljestrand
Med regeringens alla nedskärningar finns snart ingen kultur att ”tillgängliggöra”
Frågan om en kulturkanon är på tapeten igen. Den här gången efter att ständige sekreteraren Mats Malm i DN förklarat varför Svenska Akademien inte vill medverka till att ta fram en. Kulturminister Parisa Liljestrand svarade att hon förvisso inte hade frågat men att Malm ändå borde komma till departementet för en kopp kaffe och en diskussion om hur man ska ”tillgängliggöra den svenska kulturskatten”.
Den som finge vara en fluga på väggen vid den kaffestunden! För även om Malm och Liljestrand diskuterar principiellt, och jag liksom Malm är emot idén om en officiell kulturkanon, så är jag genuint nyfiken på hur kulturministern tänker just tillgängliggöra den kultur som hamnar på expertkommitténs lista.
För det uppstår en kognitiv dissonans i mig när Parisa Liljestrand talar om vikten av bildning och att öppna kulturen för fler, samtidigt som absolut inget i regeringens politik verkar för det. Hon har till exempel en kollega, otroligt nog med titeln utbildningsminister, som ägnar sig åt populistiska utfall mot humaniora och samhällsvetenskap. Hon har dessutom de budgetar hon lägger, som under den här mandatperioden leder till krympt verksamhet vid institutioner som Dramaten, Nationalmuseum och Operan. Om du struntar i vad snobbarna i Stockholm blir utan så notera att även de pengar regionerna fördelar ut i landet minskar, vilket betyder snålare öppettider och färre utställningar på länsmuseer och regionteatrar, och nedlagda litteraturdagar och filmfestivaler i hela landet.
Till det kommer regeringens kanonskott mot studieförbunden, som möjligen har kulturlivets lägsta trösklar. Under tre år kommer deras anslag att sänkas med närmare 30 procent. Det betyder att mycket av den kultur som människor själva utövar – körsång, drejning, amatörteater – kommer att få det kämpigare.
Så det är inte utan att man undrar: hur ska kulturministern tillgängliggöra sin kanon, när hon så enträget underminerar den infrastruktur som i dag bär svensk kultur? Kanske på samma sätt som partikamraten Anna Kinberg Batra tillgängliggör en ledig topptjänst: med en lapp i kulturdepartementets reception?
Möjligen landar det på skolan, det vill säga kommunerna, att hantera den. Skola och förskola fick i höstas 179 miljoner kronor för bokinköp, det räcker för all del till några klassuppsättningar av ”Aniara”. Men vilken kommun kommer att betala för en professionell ”Fröken Julie” i gymnasieskolans aula när de knappt har råd med mjölk till luncherna?
Om ministern tycker att stämningen är grinig nu så vänta bara till tillgängliggörande-fasen. Månne får hon anledning att travestera ett stycke ur den politikkanon som organiskt växt fram här i landet: ”Kulturkanon är ett jävla skit / men nu har vi baxat den ända hit”.
