Istället för politik får vi en menlös kulturkanon
Nu ska Lars Trägårdh lära svensken att vara människa
Det händer något farligt när liberala och auktoritära krafter gifter sig med varandra.
Det landar lätt i en kombination av plattityder (det är viktigt med bildning/kunskap/klimat!) som sedan får fungera som en front för helt andra politiska krafter.
I dag såg vi två starka exempel på detta när klimatminister Romina Pourmokhtari agerade potemkinkuliss åt Jimmie Åkessons nihilistiska klimatpolitik.
Samma dag presenterade regeringen sitt förslag om hur de ska gå vidare med det gamla sverigedemokratiska förslaget om en svensk kulturkanon. Efter att Svenska Akademien tackat nej till att delta i arbetet med argumentet att en statlig kanon är ”ett begrepp som är inpyrt med makt och maktutövning” har många undrat vem som skulle vilja ta på sig uppdraget. Det blev inte heller någon från konsten eller litteraturens värld. I stället är det historikern Lars Trägårdh, profilerad inom frågor om identitet och ”gemenskap” som ska leda arbetet med att ta fram listan på verk som ska definiera vad svensken bör vara för människa.
Landets medborgare ska också få bidra i processen genom att lämna in förslag till kommittén, vars övriga ledamöter ännu inte är utsedda. Kristdemokraten Roland Utbult pratade lyriskt om att det kunde ske genom något så modernt som en ”digital brevlåda”, precis som när den nya psalmboken togs fram. Ingen inriktning angavs för arbetet, bara att kommittén ska få full frihet att formulera kanon utan politisk påverkan och att slutresultatet ska bidra till just ”gemenskap”.
Alexander Christiansson, sverigedemokraten, menade visserligen att en kulturkanon var viktig eftersom Sverige lider av kulturrelativism, där svensk kultur nedvärderats. På frågan vad han menade med detta kunde han dock inte ge några exempel. SD har tidigare föreslagit att en kanon skulle kunna användas som en del i ett medborgarskapstest. Om detta sades dock inget på pressträffen i dag.
Skolor runt om i landet hanterar nu drakoniska nedskärningar och besparingskrav. Extralärare försvinner, elevassistenter, ordinarie lärare också. Enligt den senaste Pisa-undersökningen läser 24 procent av Sveriges femtonåringar på den sämsta nivån; de kan inte läsa en artikel. Det antalet har fördubblats sedan år 2000. Hälften av landets kommuner har sagt att de nästa år tänker spara på kulturskolan för barn. Det sparas på kulturbudgetar överallt, debatten i Norrköping är bara ett av många exempel.
Jag gillar inte idén om kulturkanon, med ungefär samma argument som Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm. När staten definierar vilken kultur som är god blir resultatet per definition auktoritärt. Men jag skulle ha större respekt för dem som nu presenterar projektet om det kombinerades med en politik som faktiskt stärker möjligheterna att få lära sig läsa ordentligt, eller faktiskt ha möjlighet att utöva eller ta del av kultur. För sanningen är att samtidigt som dessa kulturpolitiker i dag stod och talade sig varma om bildning och gemenskap, så raseras i rask takt de institutioner som bygger just detta.
Jag tror att man måste förstå kulturkanon som ett projekt som fyller två syften: liberal snuttefilt – i värsta fall med auktoritära undertoner – och en sorts rökridå. Debatten om kulturkanon kommer nu att uppta spaltutrymme och energi på landets kultursidor. Landets alla förlästa kulturskribenter kommer att vilja föreslå just sitt favoritverk i en ändlös skrytparad. ”Jag hoppas att debatten blir intensiv”, sade kulturminister Parisa Liljestrand. Ja, tacka fan för att hon vill det, när den verkliga kulturpolitiken steg för steg utarmas.
