Parken är folkets och vi står på Palestinas sida
Ingen pratar om Eurovision village så länge slakten pågår i Gaza
Det är en märklig sak att promenera längs Friisgatan i Malmö och se hur den börjar pyntas i Eurovisions färgkoder.
När jag kisar mot himlen får jag syn på en övervakningskamera som jag inte sett innan.
Staden håller på att byta om. Årets blomsterbudget har redan gått åt till att fläka ut sig för de hitresande. Malmö stad, som under det senaste året har skurit ner i skolan, och som krympt malmöbornas egen sommarfestival i brist på resurser, erkänner nu att de måste spräcka Mello-budgeten ytterligare för att kunna garantera turisternas säkerhet (Sydsvenskan 21 apr).
Det är två veckor kvar tills staden ska inrymma en folk(mords)fest, och aldrig förr har glappet mellan oss som bor här och de som styr staden känts så stort.
Friisgatan har blivit Eurovision Street.
Tanken var att den nydöpta gatan skulle inrymma en scen där artister skulle uppträda. Men efter att ett 20-tal artister hoppat av i protest mot det pågående folkmordet i Gaza, fick Malmö stad tänka om. Nu flyttar programmet in i Eurovision Village. Eller som vi malmöbor säger: Folkets park. Här leker mina vänners barn varje dag, men nu riskerar de att stoppas vid ingångarna som ska bemannas av säkerhetspersonal, där för att påminna oss om vilka i den här staden som anses skyddsvärda.
I Folkets park skulle Moriska paviljongen inhysa Eurovisionfesten, men också de har dragit sig ur.
Ju närmare vi kommer musiktävlingen, desto tydligare blir skiljelinjen.
Artister och klubbar drar sig ur Eurovision. Malmöbor planerar demonstrationer mot jippot. Men i stället för att lyssna till oss som bor här, försöker Eurovision-ledningen misstänkliggöra motståndet. Karin Karlsson, huvudprojektledare för Eurovision, beklagar sig i DN. Malmö stad ska inte ”ska behöva ta ansvar för hela Mellanösternproblematiken”, menar hon.
När jag promenerar längs Friisgatan och blickar upp mot den nytillkomna övervakningskameran stirrar den kallt tillbaka. Under de här veckorna ska mina rörelsemönster registreras.
Människor reser hit för kanske enda gången i sina liv, och ändå är det vi som bor här som kommer att beskrivas som inkräktare. Så blir den stad som bryr sig mer om potentiella kunder än de invånare som lever sina liv här. Denna stad, likt andra städer, värderar oss efter hur duktiga konsumenter vi är. Därför är det inte särskilt förvånande att de som uppmanar till bojkott av Eurovision beskrivs ägna sig åt ”hat”, ”hot” och ”påtryckningar”.
De önskade sig en kund, men fick en solidarisk människa.
Det borde de tänkt på innan de la Eurovision i Malmö. Här kommer ingen prata om ”Eurovision village”.
Den här parken är folkets, och folket står på Palestinas sida.
