Sverige befinner sig i en farlig identitetskris
Ska ”svenskhet” uppnås genom sortering och repression – eller genom samhällsbygge?
Vad är berättelsen om Sverige?
Jag vill hävda att vi inte vet längre. Att vi befinner oss i limbo, i en identitetskris, mellan något som inte längre finns och det som ännu inte formulerats.
I Suzanne Ostens pjäs ”Konspiration” som i vintras spelades på Dramaten tecknades bilden av ett Sverige som har sin storhetstid bakom sig. Ett land som en gång var det mest jämlika i världen, visserligen med mörka stråk. Men ändå.
I SVT:s stora satsning ”Historien om Sverige” är avslutningen öppen, oklar. Sverige beskrivs vid millennieskiftet, när serien slutar, som ”en välfärdsstat som ville vara världens modernaste land”.
Ja, så såg den nationella självbilden ut, då, för 20 år sedan. Fredrik Lindström och Peter Englund myntade begreppet med tv-serien som kom 2006. Lars Trägårdh och Henrik Berggren gav samma år ut den tesdrivna historieskrivningen ”Är svensken människa”, där vårt nationella kynne beskrevs som unikt frihetsälskande. Det var individens tid, svensken var ensam, rationell och sekulär, stöttad av en fortfarande stark stat. Detta var globaliseringens tid, ekonomernas, brytningstiden mellan den tredje vägens socialdemokrati och De nya Moderaterna.
Denna idé om det moderna landet var den sista stora, gemensamma berättelsen om Sverige. Med detta menar jag inte att den var sann, men att den var så utbredd och accepterad att det gick att bygga en självbild kring den.
Var är vi i dag?
Ingen kan längre säga att Sverige är ett framtidsland. Inte med de smutsiga, långsamma tågen, den krisande sjukvården, de allt trängre bostäderna. Inte med ett av Västeuropas mest extrema politiska styren. Inte med en klimatpolitik som aktivt saboterar för barns framtid. Inte med denna brutala segregation. Inte när en pappa blir ihjälskjuten framför sin 12-årige son när han konfronterar ett kriminellt gäng.
Vi har inte en stark stat, vi har inte jämlikhet, inte trygghet. Till och med jämställdheten mellan kvinnor och män – denna juvel i modernitetskronan – svajar och går bakåt.
Jag säger inte att allt i Sverige krisar. Jag pratar om riktningen.
Psykologer som är specialister på trauma brukar säga att människor behöver kunna infoga svåra livshändelser i en berättelse som hänger ihop. Det som skett måste begripliggöras, bli en del av storyn för att kunna hanteras.
Så vad skulle en ny berättelsen om Sverige kunna vara?
Det som sägs syfta till att stärka den nationella gemenskapen, har i realiteten utformats för kulturkriget
Från högernationalistiskt håll pågår en omfattande kampanj för att formulera ett sådant projekt. Den bygger på en lögn om ett land som i går var harmoniskt och homogent. Den presenterar en idé om nuet och framtiden som bygger på repression, hårdhänt etnisk segregation och konservativa familjeideal. Om idén om ”Världens modernaste land” på mitten av 00-talet kan läsas som en uppgörelse med det kollektivistiska Sverige, så lever vi nu en i konservativ reaktion mot den nyliberala idén om moderniteten. Den här regeringens snabba, medvetna nedmontering av folkbildningen, biståndet och civilsamhället är avgörande delar i detta. Syftet är att ta kontrollen och vrida makten ur medborgarnas händer.
En annan kampanj är Tidöavtalets punkt om en kulturkanon, framdriven av Sverigedemokraterna. Expertgruppen som ska hålla i arbetet leds av just Lars Trägårdh och i övrigt dominerar konservativa röster. Det som sägs syfta till att stärka den nationella gemenskapen, har i realiteten utformats för kulturkriget.
I en artikel i DN förklarade Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm i veckan varför han inte vill delta i arbetet. Det finns redan en bred kanon, menar Malm, som växt fram organiskt och på estetiska grunder.
Malm presenterar en bild av samhället och historien som är öppen, demokratisk. Det är en viktig text eftersom den så tydligt tar ställning i en avgörande konflikt i vår tid, själva synen på demokrati och vad som bygger gemenskap.
Det högernationalistiska projektet har en tydlig plan. Frågan är: hur svarar vänstern? Hittills, inte alls. Det socialdemokratiska projektet har det senaste decenniet handlat om att backa. Att försvara idén om det moderna Sverige och resterna av det som tidigare byggts upp. Det är en defensiv politik, utan riktning framåt.
Under våren har en del i Socialdemokraternas pågående idéarbete uppmärksammats, det som handlar om segregation. Kulturpolitikern och riksdagsledamoten Lawen Redar har fått kritik för sin retorik. ”För mig räcker det inte att vara svensk på pappret”, sade hon när hon porträtterades i DN. ”Jag vill att man ska vara svensk i hjärtat”. Uttalandet tolkades som ett auktoritärt påbud, som ett krav.
Det är intressant att nästan ingen – inte heller på vänsterkanten – verkade notera det Redar säger behövs. Stora investeringar i det som tillåtits förfalla, bostäder, skola, jobb. ”Samhället kommer att behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.” Menar hon det? Får hon stöd för det?
Det jag tycker mest illa om med regeringens kulturkanon är kombinationen av högstämd retorik och reella försämringar i form av drastiska nedskärningar av skola, kulturskola och anslag till kulturutövare. På samma sätt krockar regeringens löften när det gäller gängkriminaliteten med de nedskärningar som nu görs på skola, socialtjänst och ungdomspsykiatri. Kvar blir ord som hänger i luften, retorik som hela tiden måste skruvas upp.
En berättelse om Sverige, en ny identitet, kan i längden inte befallas fram
De tidigare berättelserna om Sverige speglade ändå i någon mån verkligheten. Sverige var ett välfärdsland på grund av stora investeringar, en ledande forsknings- och exportnation på grund av långsiktiga satsningar, ambitioner. Det var inte bara ord.
Jag har inget emot ett mål om att människor ska kunna känna sig svenska i hjärtat. Det är hur man tänker sig vägen dit som är avgörande.
Ska ”svenskhet” uppnås genom sortering och repression, eller skapas den genom ett annat slags samhällsbygge? För att återkoppla till Mats Malm, är ”svenskhet” ett begrepp som är stängt och formuleras uppifrån, eller är det en identitet som växer fram ur människors erfarenheter och riktiga, materiella förändringar?
”Insatser som vi tidigare inte har gjort, i en skala vi tidigare inte sett”, säger Lawen Redar. Om hon menar allvar är det ett enormt projekt som nu behöver sjösättas som alternativ till det högernationalistiska projektet. Det kräver nya miljonprogram, massiva klimatinvesteringar, höjda ambitioner, mod. En stark stat, större engagemang från medborgarna, ett nytt kapitel.
En berättelse om Sverige, en ny identitet, kan i längden inte befallas fram. Inte av Jimmie Åkesson, inte av Lars Trägårdh, inte av någon. Till slut kommer den att spegla verkligheten.
Vi är mitt i krisen, mellan det som varit och det vi ännu inte känner till. Det är en obehaglig plats, läskig och osäker. Men också öppen, oskriven.
