Hon får mig att bryta ihop som en liten flicka
Cat Power gör Bob Dylans text blir sannare än någonsin
Det finns en scen i ”Annie Hall” där den aspirerande ståuppkomikern Alvy Singer (Woody Allen) stör ihjäl sig på hippiebrudarna på Manhattan. Backstage. Slutet av 60-talet. Alla röker braj och ska snacka Dylan.
Allens date – en behålös journalist för Rolling Stone Magazine – förklarar Dylans storhet genom att i ultrarapid citera ”Just like a woman”.
”She talks just like a woman, she walks just like a woman, she makes love just like a woman… but she breaks just like a little girl”. Isn’t that brilliant?”
Woody rullar med ögonen på ett sätt som kommunicerar att han tycker det är allt utom ”brilliant”.
I lördags natt i Stockholm när Cat Power framför låten tänker jag på scenen. Inget är borttaget, men tillagt i form av djup. Låten går liksom neråt. Sången blir som vertikal? Tonerna borrar sig metodiskt genom vad som verkar vara ner i Cirkus gamla träplankor, men också genom mig?
Cat Power sjunger så mångbottnat. Så mycket mellan raderna. Att jag känner igen mig för första gången i Dylans ord. Vad de betyder. Det är jag! Jag snackar som om att jag är en kvinna. Men jag bryter ihop som en flicka! Dylan säger det om mig. Dylan ser in i min själ, min rädsla, min kärlekstörst! Men det sker via Cat Powers röst. Och jag som garvar gott av Woody Allen-scenen, blir i stället märkligt berörd.
Hur lyckas Cat Power med det? Ta bort banalitet? Frånkoppla cynismen?
Det är tredje gången jag ser henne och denna gång är låtarna Bob Dylans. Ikoniska låtar från den ökända konserten 1966 i Royal Albert Hall. Den rigida formen fungerar som en tydliggörare av hennes uttryck, rösten, och hans uttryck, texten.
Efteråt träffar jag stjärnskottet Klara Keller som i toakön berättar att hon grät när Cat Power sjöng de mest banala låtarna, som ”Mr Tambourine Man”.
”Jag älskar hur hon lägger tonerna mellan låtarna”, hinner Klara säga innan det blir hennes tur att kissa och jag minglar bekräftande: ”Ja, hennes röst är liksom dubbelt exponerad?”
Det är sant. Hennes röst existerar som i lager. Skikt. Helt tekniskt men också i känslighet? Som att rösten vet mer.
Dylans låtar är så kända att de inte är musik längre. De är tecken. Referenser. Symboler. Som en rund gul boll är en sol. Mona Lisa. Det är kanske därför hon valt denna stela form. För att det lägger allt ansvar på henne att bära musiken själv. Inskärpa liv, i det döda, eller vad man nu ska kalla gamla dängor som spelas av coverband på barer över exakt hela världen. Och hon gör det. And I break … just like a little girl.
