Alla är vi rädda
PIA BERGSTRÖM om Inger Frimanssons starka stämningar
”Det fanns en rädsla.” Hon vet hur man börjar. Inger Frimansson, född -44, med åtskilliga psykologiska thriller och ungdomsböcker bakom sig har skrivit romanen Ligga som ett O. Huvudpersonen Ninas liv har många likheter med författarens eget, som det försiktigtvis står på bokens baksida.
Nina bölar för ingenting och oroar sig ständigt för världens värsta sidor. Sluta åbäka dig, säger mamma. Familjen är strävsam, mamma tar hand om döttrarna, hemmet och stortvätten, pappa jobbar på betongfabrik eller där han får påhugg, och läser till ingenjör på NKI på kvällarna. De skaffar bil och lägenheterna de flyttar till blir allt finare. Men döden och olyckorna finns nära. Kanske finns de i alla barndomar, kanske minns man just det hemska bäst. Krigen var inte långt borta på 50-talet. Ninas pappa hade svultit som barn i Fattig-Sverige. Ninas bästa väns mamma är redan död i tbc, Roffe störtar och bryter ryggen i ravinen, farbror Gösta krossas av ett betongblock. Schäfern som står bunden vid affären har bitit ett barn rakt över ansiktet, man ska inte äta gräs för då får man mask, ån är livsfarlig, lillasyster slår i huvet i soffkarmen när Nina håller henne, blodet sprutar.
Frimansson är fenomenal på att återskapa skrämmande stämningar i det vardagliga, fånga hur lätt anständighet och vaksamhet går över styr. Rädslan finns ju hos alla. I Nina finns som ett trotsigt korrektiv ett sug efter det förbjudna, hon går ensam i skogen, besöker ”halvslarviga” grannar (mammans ord), läser Hjärtebiblioteket i soprummet, kryper in i den beckmörka betongtunneln och ligger där och tjuvröker.
Egentligen inte så dramatiskt, men jag sträckläser. Det finns en mytisk lyster över tingen i detta 50 och 60-talets Småland, öden svischar förbi, ansikten, djupa tonårskänslor, livet, alltför kort.
Konstigt nog berör de författarbiografiska delarna minst. Att denna ”Nina” tidigt skrev och fick saker publicerade, var en fena på uppsats och fick Lilla Nobelpriset som gymnasist har liksom bara med henne att göra. Det är det andra man vill och kan leva sig in i, det som rör vid det obegripliga inuti, rädslan som aldrig försvinner, dragningen till halvslarvet, till tunneln under jorden.
