Att dansa relationer
Samspel tema för Kungliga Baletten
dans Kungliga Baletten fortsätter att fundera på vad balett kan vara så här 13 år in på 2000-talet. Med nya dubbelföreställningen Time Themes ger man två små gnistrande antydningar.
Först ut är den israeliske koreografen Emanuel Gats Time Themes. Den inleds i tystnad, fyra kroppar rör sig pulserande och poserande. Så kommer musiken: Franz Schuberts sånger framförda av en manskvartett som också står på scen, anas där i dunklet bakom de fyra manliga dansarna. Det är en vacker krock, denna som Emanuel Gat arrangerat, mellan vemodstoner från det tidiga 1800-talet och muskulösa kroppars utstuderade rörelser. Det är en nedskalad och förtätad halvtimme, en kraftfull och samtidigt skör dansmeditation där dansarna i ena stunden rör sig maskinellt, som oljade kugghjul i en mycket större maskin, i den andra självmedvetet och poserande. Influenser från street dance står i poetisk kontrast till manskvartettens stämsång – det hela tycks pågå vid tidens slutstation, i ett tomrum som kropparna försöker skriva in sig i.
Under själva pausen ges ytterligare ett förslag då Rachel Tess brottas med balettens begränsningar i en performance till Schuberts Forellkvintett i Operans guldfoajé.
När Johan Ingers lite i sista stund inkastade verk – den planerade urpremiären av Marco Goecke fick ställas in på grund av sjukdom – drar igång, känns det nästan sprittande lätt efter den inledande aktens kontemplativa vemod. I new then, som tidigare framförts av Nederlands Dans Theater, är relationslek till Van Morrisons snälla soul.
Som en strand i Kalifornien där människor möts, visar upp sig, blir förälskade och övergivna men allt med samma stuns i steget.
Det är precist, med en tajming som strösslar glädje över scen.
Här finns ljuvliga partier: en förälskelseduett, en sorgset övergiven man, en charmerande dansbuskis med svartsjuketema. Det nästan väl trallvänliga möts av en fin balans mellan slapstick och sårbarhet, mellan nära känslighet och avig förlösande humor.
