Abba-filmen får mig att sakna progg-Sverige
Jag vill veta vad Marcus & Martinus tänker om Israels folkmord i Gaza
Jag tycker att det just nu mest intressanta med Abba är Eurovision Song Contest, vilket är sjukt eftersom jag verkligen älskar Abba och egentligen inte bryr mig om Eurovision.
Tyvärr är jag inget äkta Abba-fan, skulle kanske ett tvättäkta Abba-fan påstå, eftersom min kärlek till Abba uppstod ur min hängivenhet till filmen ”Mamma Mia!”
Den kitschiga filmen kom till mig när jag ofta var fruktansvärt bakis med svåra psykiska våndor, och musikalen med Meryl Streep blev min absoluta eskapism. Fortfarande är det min främsta feel good varje gång jag behöver tämja mina demoner.
Att älska det gamla gänget är jag knappast ensam om och kärleken till gruppen lever inte bara i stora delar av världen utan sträcker sig också över generationer. Nya fans tillkommer fortfarande, senast genom att deras låtar blivit megavirala på Tiktok (”Angel Eyes” och ”Gimme! Gimme! Gimme!”). Samtidigt belönades den redan etablerade publiken häromåret med hologramkonserter i London och nya låtar.
Trots min svaghet för Abba får jag anstränga mig för att uppbåda ett intresse när jag ser SVT:s nya samproducerade dokumentär ”Sagan om Abba”. Dokumentären visas i femton länder, i samband med 50-årsjubileet av att Abba vann Eurovision Song Contest i Brighton med sin ”Waterloo”.
Men vad mer kan vi som nation behöva veta om denna historiska kväll?
Inget som sägs i ”Sagan om Abba”, tyvärr. Det är i för sig alltid att roligt med skildringar av Sverige på 1970-talet, eftersom vår nation framstår som en död åker där inget glammigt växer förutom sura journalister som tycker Abba borde vara rödstrumpor.
Vad som stannar hos mig, efter att jag har avslutat de två delarna, är inte Benny Anderssons imponerande jämnmod. Nej, det som stannar hos mig är en väldig längtan efter döda åkern-Sverige. Jag tycker att inte bara disco-Abba förtjänar att leva vidare utan också neggiga progg-Sverige.
Till exempel. Efter segern i Brighton frågar en svensk journalist Anni-Frid Lyngstad om beslutet att göra en låt om slaget i Waterloo där 40 000 människor dog. Om det varit ett annat år än i år kanske journalisten mest framstått som en tråkig hatare som vi kan skratta åt i vårt nya, glada land. Men eftersom allting är som allting är fick arkivmaterialet mig att inse Marcus & Martinus inte svarat ordentligt på kritiken som riktas mot Eurovision Song Contest. Och jag undrar varför!
Varje dag kommer nyheter om palestinska barn som amputeras utan bedövning, sjukhus som bombas och familjer som är på flykt
I år är Eurovision föremål för protester eftersom Israel tillåts medverka i tävlingen, trots deras allvarliga brott mot folkrätten i Gaza. Förra veckan larmade FN om att det finns rimliga skäl att anta att Israel begår folkmord och det ser inte ut att vara över inom det närmsta. Över 30 000 palestinier har dött. Varje dag kommer nyheter om palestinska barn som amputeras utan bedövning, sjukhus som bombas och familjer som är på flykt. Det palestinska folket svälts ihjäl av Israel, eftersom nästan inga hjälpinsatser tillåts in i Gaza och när matpaket släpps med drönare från himlen springer människor ut i havet för att fånga paketen och drunknar.
Trots detta tillåts Israel medverka i sångtävlingen, eftersom arrangören EBU (den europeiska radio- och tv-unionen) menar att det är en tävling mellan public service-organisationer och inte mellan regeringar. Eurovision vill vara eskapism för Europa, precis som ”Mamma Mia!” är för mig. Men hur många människor kan en regering mörda innan eskapism blir våldsam ignorans?
Eurovision Song Contest tillåter inte politiska bidrag i tävlingen och därför har Israels artist Eden Golan varit tvungen att göra om sitt ursprungliga bidrag, då med titleln ”October rain”, eftersom det syftade till Hamas terrorattack den 7 oktober.
Men såklart är Eurovision ofta politiskt, mer eller mindre uttalat. Ryssland uteslöts ur tävlingen dagen efter invasionen av Ukraina 2022. Nu menar EBU att Ryssland inte uteslöts på grund av invasionen utan för att deras statliga tv-bolag brutit mot EBU:s regler och värderingar. Vi får se om Benjamin Netanyahus försök att stänga ner Al Jazeeras sändningar i Israel påverkar EBU.
Men om saker blivit lite mer som Wiehe velat hade vi kanske vetat vad årets bidrag Marcus & Martinus tänker om Israels folkmord i Gaza
1975, året efter Abba vann med ”Waterloo”, stod Sverige för första gången som värd för tävlingen och stora protester bröt ut nationellt. Eurovision Song Contest var en symbol för musikens kommersialisering och Alternativ festival bildades, som en motvikt till scenen som gjorde Abba till idoler. Till skillnad från många andra svenska band, uttalade sig Abba inte politiskt och flera svenska artister som var framträdande röster i olika solidaritetsrörelser var kritiska till detta.
”Vi var den upprörda generationen,” säger Mikael Wiehe i ”Sagan om Abba”, ”och vi var upprörda för att Abba inte var upprörda”.
Idag går det bara att le åt ambitionen att stoppa musikens kommersialisering. Men om saker blivit lite mer som Wiehe velat hade vi kanske vetat vad årets bidrag Marcus & Martinus tänker om Israels folkmord i Gaza. Det finns för- och nackdelar med en kulturbojkott men att hävda att kultur, nöje eller sport är en arena fri från politik är naivt. Särskilt eftersom EBU bildades med den uttalade ambitionen att etablera en västeuropeisk identitet. Det gör det omöjligt att inte betrakta medverkan som politiskt betydelsefull, särskilt för en regering som är i gång med att utplåna ett land som stora delar av Europa inte erkänner.
Några reflektioner kring kulturbojkottens vara eller icke vara finns inte i ”Sagan om Abba”, och att leta efter dem där är att leta på fel ställe. Nostalgi är eskapism, inget annat, och kanske är det inte Abba jag är trött på, utan eskapismen. Dokumentären gör det mycket tydligt att ett strängt, proggigt öga fattas oss.
