Pacifisten vet att kriget sällan slutar med seger
Att läsa Immanuel Kants ”Om den eviga freden” är oroande men lärorikt
I en annan tänkbar värld, kanske mer förutsägbar än den vi lever i, skulle jag varje morgon i stället för att kolla de senaste nyheterna om Rysslands krig i Ukraina, följa väderprognosen. Jag skulle se fram emot en sedan länge planerad resa till Kaliningrad för att delta i födelsedagsfirandet för min favoritfilosof, och tydligen också en av Vladimir Putins: Immanuel Kant. Jag skulle ha bokat ett flyg först till Moskva och sen en inrikesresa, och jag hade romantiskt, okritiskt, i sig en smula olämpligt för en kantian, dagdrömt om min ankomst.
Skulle jag ta Kants legendariska eftermiddagspromenad genom den då preussiska staden, som det sägs att Königsbergs invånare ställde sina klockor efter? Skulle jag gå raka vägen till stadens centrum, i jakt på ”Königsbergs sju broar”, det matematiska problem som analyserades av Leonhard Euler och som lade grunden till grafteorin? Skulle jag stanna till för en selfie på stranden av floden Pregolya (en gång Pregel)? Eller skulle jag besöka den gotiska katedralen från 1300-talet?
Kanske senare. För mig är den viktigaste platsen i Kaliningrad trots allt en annan; Kants anspråkslösa grav.
”Immanuel Kant / 1724-1804 / Framstående borgerlig (”bourgeois”) idealistisk filosof. Föddes, lämnade aldrig och dog i Königsberg”, står det på en plakett från sovjettiden, placerad där strax efter 1947 då graven oväntat hade räddats från förstörelse. Vid den tiden genomgick Kaliningrad, som under kriget hade bombats av både Storbritannien och Sovjet, en återuppbyggnad med planer på att förvandla staden till ett sovjetiskt skyltfönster, full av Stalin-statyer och Lego-liknande specialbyggda kvarter.
Kants grav räddades genom ett mirakulöst ingripande av en VV Ljubimov (sannolikt ett falskt namn) som skrev till Izvestia, regeringens officiella tidning, för att varna myndigheterna om det överhängande hotet mot filosofens viloplats. Kant, ville han påminna dem om, hade omnämnts positivt i ”Naturens dialektik” av Friedrich Engels, som hade prisat Kants ”epokgörande arbete” för att bryta med den ”förstenade” teologiska synen på naturen. I ett sällsynt fall av lyhördhet för partiets gräsrötter beslutade ministerrådets kommitté för kulturmiljöer att bevara graven, och som en följd av detta även den katedral den ligger i.
Sedan dess har myndigheternas och den bredare allmänhetens intresse för Kant och hans tankar, hur de förhandlar med, tillägnar sig – och i viss mån förvränger – hans arv, utgjort en intressant lins genom vilken man kan studera spänningarna i Rysslands förhållande till Europa, och Europas förhållande till sig självt.
Jag har på sistone ägnat mig åt ett tankeexperiment. Skulle Kant själv ha ställt in sin egen kongress i Kaliningrad?
I början av juli 2005, inför 750-årsjubileet av Kaliningrad-Königsberg, ändrade det lokala universitetet sitt namn efter Immanuel Kant. Rysslands president Vladimir Putin och Tysklands dåvarande förbundskansler Gerhard Schröder var båda på plats. Det var entusiastiska tal och kraftiga handskakningar. Kaliningrad, sade Schröder, ”är nu den västligaste staden i Ryska federationen”, och även om detta fortfarande är ”smärtsamt för vissa, så är det historia”. Staden hade ”en god chans att bli en sant europeisk metropol genom att övervinna de gränser som har dragits upp”.
I det att det tragiska förflutna underordnades en mer hoppfull framtid, hördes ekon av den gamla idén om handel som en förutsättning för varaktig fred. I Kaliningrad/Königsberg åberopades Kants genialitet och anda för att besegla den speciella föreningen av tyskt förnuft och rysk passion som kom att bli känd som Nord Stream 1 och 2.
Mer nyligen beordrade ett presidentdekret undertecknat av Putin förberedelserna för Kants 300-årsjubileum. På en rysk webbplats kan man fortfarande läsa: ”Ansedda akademiker kommer att samlas i den stad där professor Kant föddes, levde, arbetade och nu vilar, för att diskutera filosofens arv, hans idéers inflytande på vetenskapens framsteg och det moderna samhället.”
Jag är en av dessa akademiker. Eller rättare sagt, jag var. I februari 2022 invaderade Ryssland Ukraina och den internationella konferens som jag skulle delta i, världens största sammankomst för Kantforskare, flyttades till Tyskland. På evenemangets (nu uppdaterade) webbsida fördöms Rysslands angreppskrig och det förklaras att beslutet att inte längre resa till Kaliningrad ändrades i det ”berättigade antagandet” att kongressen ”agerade i sina medlemmars intresse och i enlighet med föreningens syfte”.
Jag har på sistone ägnat mig åt ett tankeexperiment. Skulle Kant själv ha ställt in sin egen kongress i Kaliningrad? Att döma av hans reaktion på Rysslands angreppskrig mot hans eget land i slutet av sjuårskriget (1756–1763) verkar det ganska osannolikt.
Även om Kant var först med att ge en definition av Upplysningen, fångad i mottot ”Sapere aude!” (”Våga veta”, i betydelsen ”Var modig i din egen övertygelse”), var den framstående 1700-talsfilosofen och författaren till ”Kritik av det rena förnuftet” inte känd för sitt personliga mod. År 1757 var Königsberg under rysk ockupation och Kant skrev till tsarinnan Elisabeth och lovade henne sin lojalitet. I händelse av förräderi, sade han, skulle han ”genast informera myndigheterna, men också försöka omintetgöra dådet”. En professur i logik och metafysik hade nyligen blivit ledig och Kant behövde de styrandes stöd (han fick inte jobbet).
En del skulle kanske säga att kärleken till ens nation aldrig bör offras för en professur. Men feghet är kanske inte den enda förklaringen till inkonsekvensen mellan det radikala innehållet i Kants skrifter och hans mer återhållna personliga agerande. En djupare orsak går att finna i de politiska kraven i hans teori om frihet.
Att vara fri, i en kantiansk mening, är att kunna ta kritiskt avstånd från egna passioner och böjelser, och fråga sig själv om de bidrar till ett ”upplyst” tänkande. Det är utvägen, som Kant uttrycker det, från ”mänsklighetens självförvållade omognad”.
Upplysningsprocessen vilar på tre maximer: att tänka själv, att tänka genom att sätta sig själv i alla andras ställe och att alltid tänka konsekvent. Sådana maximer, menade Kant, kunde främjas genom ”det offentliga bruket av förnuft”, ett modus operandi som skiljer sig fundamentalt från den ”privata” bruket som människor gör i sina yrken (säg som studenter, lärare, läkare, politiker, advokater eller kapitalförvaltare). Medan det senare förutsätter att man accepterar auktoriteter, kräver det förra ett pluralistiskt, opartiskt och kritiskt engagemang.
I likhet med oss levde Kant i en tid av kris, präglad av både stora framsteg inom vetenskap och teknik och samtidig värderingskollaps
Det är svårt att relatera till Kants strävanden i en tid som vår, där det gemensamma intresset ständigt hotas av konflikten mellan privata intressen. Vårt sätt att kommunicera är bredare och mer inkluderande än på 1700-talet (till exempel är politiskt deltagande inte längre formellt knutet till ägande), men det är också ytligare, mer självsäkert och mindre kritiskt. Oliktänkande manifesterar sig gärna i högljudda, individuella handlingar (helst inspelat på en mobiltelefon) och mindre i gemensamt, kritiskt engagemang.
I likhet med oss levde Kant i en tid av kris, präglad av både stora framsteg inom vetenskap och teknik och samtidig värderingskollaps. Ändå insisterade han på förnuftets roll som universell kommunikativ förmåga, som något som söker en medelväg mellan skepticism och dogmatism, mellan att inte tro på någonting och att blint följa strömningar. Denna uppfattning om förnuftet verkar vara svårare att hålla vid liv i våra samhällen, klämda som de är mellan destruktiva intressen och ett individualiserat politiskt engagemang.
Den 12 februari 2024, nästan två år efter Rysslands invasion av Ukraina, förklarade Kaliningrads guvernör Anton Alikhanov vid en konferens att ansvaret för kriget låg hos ingen mindre än Kant. Upplysningsfilosofen, betonade Alikhanov, hade en ”direkt koppling till det globala kaos och nyorientering som vi nu står inför”, hans verk bidrog till en ”social och kulturell situation” där ”västvärlden har brutit mot alla ingångna överenskommelser”.
Det var inte första gången Kant ådrog sig ryska nationalisters vrede. I december 2018, när regeringen genomförde en onlineomröstning för att byta namn på Kaliningrads flygplats, var Kant en favorit tills en smutskastningskampanj anklagade honom för att vara en ”russofob”. Det ledde till vandalisering av hans staty, att färg kastades på hans grav samt att en minnesplakett på platsen där han hade bott förstördes.
Det fanns dock en särskilt tragisk ironi i Alikhanovs ord om att Kant hade en ”direkt koppling till den militära konflikten i Ukraina”. Kant är trots allt känd som författare till en av de mest berömda antikrigsessäerna som skrivits i filosofins historia: ”Om den eviga freden”, publicerad 1795. Nu när destruktiva konflikter hotar att sprida sig, som Ryssland/Ukraina till Europa och som Israel/Palestina till resten av Mellanöstern, är det djupt oroande att läsa Kant igen, men möjligen också lärorikt.
Essäns titel är inspirerad av den satiriska gravyren på en holländsk värdshusvärds tavla där ”evig fred” hänvisar till lugnet på ”kyrkogården”. Kant kunde naturligtvis inte veta något om framtida kärnvapenhot men hans varning om att ”ett utrotningskrig där båda parter förintas samtidigt ... skulle leda till evig fred endast på mänsklighetens stora kyrkogård” har en kuslig klang.
Kant kritiserar den lätthet med vilken stater skuldsätter sig för att finansiera krig
Själva essän har formen av ett fredsfördrag med en rad artiklar för att inte bara uppnå ett tillfälligt upphörande av fientligheter, utan ett slut på kriget en gång för alla. Kant kritiserar den lätthet med vilken stater skuldsätter sig för att finansiera krig. Han menar att stater legitimt kan låna till fredliga projekt, men när det gäller internationella konflikter har pengar en ”farlig makt” eftersom de, ”i kombination med politikers benägenhet att strida”, ”ökar möjligheten att göra det”.
De mest kända styckena i Kants essä om evig fred är de som föreslår hur nationernas rättigheter måste baseras på en ”federation mellan fria stater”. Förslaget strävade efter att hantera en utmaning som plågat Europa sedan det fördrag som slöts vid riksdagen i Worms 1495, och som hade lett till ett förbud mot de privata fejder som var vanliga under medeltiden. Vad var poängen med att använda statens tvångsmakt för att garantera inrikes fred, om medborgarnas säkerhet ständigt hotades av internationella krig? Hur skulle man hantera krigföring mellan större enheter som nu hade våldsmonopol?
Inspirerad av sina föregångares ansträngningar, som Abbé de Saint Pierres förslag om en federation av europeiska stater som inkluderade Ryssland, var Kants projekt kanske det mest ambitiösa. Den preussiske filosofen insisterade på att 1700-talets standardkategorier för privat, offentlig och internationell rätt måste kompletteras med en ny, som han kallade ”kosmopolitisk rätt”.
Kants kosmopolitism grundar sig på människans ursprungliga, gemensamma besittning av världen och innebär ett erkännande av en ”rätt” att besöka alla platser utan att bli fientligt bemött. Den anger också att eftersom den globala interaktionen nu har gått så långt att ”en kränkning av rätten på en plats i världen känns överallt”, är begreppet kosmopolitism inte en fråga om etik utan om politik. Eftersom privat, offentlig, internationell och kosmopolitisk rätt är beroende av varandra, kollapsar alla när en av dem ifrågasätts.
Kant var pacifist, men han var inte naiv. I en välkänd essä från 1943 med titeln ”The Future of Pacifism” skiljde den brittiske filosofen Bertrand Russell mellan absoluta och relativa versioner av ståndpunkten. Den förra, menade Russell, är argumentet att ”det under alla omständigheter är fel att ta mänskligt liv”. Den senare, å andra sidan, består i ståndpunkten att ”krigets ondska nästan alltid är större än den först ter sig för en upphetsad befolkning när kriget bryter ut”; och att även om vissa krig var värda att utkämpas, så var i fall –som det första världskriget – ”ondskan som uppstod” större än ondskan i de eftergifter som hade varit nödvändiga för att avvärja kriget.
För varken Kant eller Russell är pacifism detsamma som att ”vända andra kinden till”
Kants system står emot beräkningar av detta slag, hans pacifism handlar mer om principer än om konsekvenser. Men för varken Kant eller Russell är pacifism detsamma som att ”vända andra kinden till”, som de tidiga kyrkofäderna förespråkade, och som teorin om det rättfärdiga kriget utvecklades som ett svar på. För de som menade att det fanns rättfärdiga krig var det bara meningsfullt att vända andra kinden till när det gällde våld mot enskilda personer, inte när det gällde en attack mot en hel grupp oskyldiga människor. Som Augustinus, en tidig förkämpe för rättfärdiga krig, uttryckte det: ”det är motståndarsidans orättvisa som ålägger den vise mannen plikten att föra ett rättfärdigt krig”.
Denna ståndpunkt var lika framträdande bland 1700-talets jurister som den tycks vara bland 2000-talets liberala politiker. Som svar på detta var den typ av pacifism som Kant föreslog (och som inspirerade Russell) en del av en politisk argumentation. Pacifister är fullt medvetna om riskerna med eftergivenhet och om argumentet att en pacifistisk hållning riskerar att uppmuntra till ytterligare aggressioner. Vad de försöker lyfta fram är risken för upptrappning och det historiska faktum att det är sällsynt med krig som slutar med total seger för bara en sida.
Kants essä om evig fred nämns ofta som en inspirationskälla för EU, ett projekt som föddes ur askan efter andra världskriget och där tidigare dödsfiender förenades i ett gemensamt åtagande i fredliga institutioner. Trots alla sina brister har EU varit en avgörande kraft, inte bara för att styra västeuropeisk politik bort från nationalism, utan också för desillusionerade länder som kämpar för att försonas med sitt kommunistiska förflutna.
På sistone har Europa blivit en plats där man återkommande åberopar konflikten mellan gott och ont för att rättfärdiga brutala handlingar, och där krigstrummorna hörs allt högre. Militärindustrins marknadsandelar skjuter i höjden när regeringar runt om i världen återigen kapprustar.
Ingenting är längre från Kants anda än den dogmatism som uppmanar oss att acceptera krig i alla dess former
Krigsmetaforer hörs överallt. En del menar att fienden finns innanför Europas gränser och agiterar mot invandrare som de ser som ett hot mot traditionella värderingar, samtidigt som de öppet förespråkar deportation av asylsökande. Andra anser att fienden står utanför och uppmanar oss att vara ”mentalt förberedda” på en ”förkrigstid”, som Polens premiärminister Donald Tusk nyligen uttrycket det. Samtidigt utsätts de som talar för kompromisser och nyanser i bästa fall för löje och trollande, i värsta fall för censur och förtryck.
Ingenting är längre från Kants anda än den dogmatism som uppmanar oss att acceptera krig i alla dess former: politiskt, socialt, kulturellt. Kanske är det i detta som den verkliga faran ligger. Kanske utkämpas kriget i våra inre innan det når världen. Kanske övertygas vi om att gott och ont är självklart, att rätt måste segra och att fel kommer att straffas, att krig ”i idéernas värld, i politiken, vid våra gränser, vid fronten” är den enda vägen framåt.
I en annan tänkbar värld skulle jag fortfarande ha rest till Kaliningrad. Jag skulle ha rest för att jag råkar hålla med Kant om att de enda skyttegravar vi bör kliva ner i är förnuftets. Som en av artiklarna i ”Om den eviga freden” betonar så måste en viss tilltro till fiendens mänsklighet bibehållas, även under de värsta excesserna. Om Kant har något att lära oss 300 år efter sin födelse så är det att när strävan efter fullständig seger riskerar att leda till fullständig utplåning, är upptrappning alltid en katastrof.
Lea Ypi är professor i politisk teori vid London school of economics, och författare till ”Fri: en uppväxt vid historiens slut”.
Texten har tidigare publicerats i Financial Times.
Översättning från engelska: Anna Andersson.
