Polis, maffia och Röda brigaderna i hälarna
Detaljerad deckare av Giorgio Faletti
Som ståuppkomiker i Milano på 70-talet gjorde den italienske författaren, skådespelaren, formel 1-föraren, låtskrivaren och sångaren Giorgio Faletti sig snabbt ett namn som frän samtidskritiker från vänster.
I författarskapet har Faletti använt sig av sin komiska talang och ursinniga attackvilja ända sedan den sena debuten 2002 med Io uccido (Jag dödar). Visst går komiken ibland över i hejdlös slapstick, men humorns källflöde är smärta.
Så även i En kvinnohandlares anteckningar, i kompetent översättning av Helena Monti. Här håller Faletti upp Milano och ”gli anni di piombo”, åren av bly, som detta terrorismens decennium kallas, som en spegel av svart is mot nuet.
Romanen börjar med en stjärnsmäll i solar plexus på läsaren, när berättarjaget presenterar sig med lakonisk brutalitet: ”Jag heter Bravo och jag har ingen kuk.” Att det ska tolkas bokstavligt görs klart direkt.
Bravo, som levererar lyxprostituerade till överklassens kokainflödande dolce vita i detta onådens år 1978, har stympats som straff för sin oförmåga att behålla brallorna på.
Medan rättegången mot Röda brigaderna för mordet på Aldo Moro pågår och paranoian börjar sprida sig är det business as usual för Bravo i labyrinten av nattklubbar och slumkvarter, paradvåningar och knarkarkvartar, korrupta poliser och mafiosi.
Allt förändras när Bravo träffar den vackra Carla och värvar henne till sitt stall av unga skönheter. Hon debuterar som Bravos nya stjärna på en fest för den stormrika makteliten som slutar i en massaker, där även säkerhetsvakterna och tre av Bravos call girls hittas mördade. Men Carla har gått upp i rök och med polis, mafiosi och snart också Röda brigaderna i hälarna tvingas Bravo gå under jorden.
En kvinnohandlares anteckningar använder sig som synes av noir-genrens klassiska ingredienser, men utan att överge mallen lyckas Faletti ändå överskrida den. Främst tack vare prosans detaljskärpa i kombination med en moralisk intensitet, frammanas här en tid och en värld som obehagligt mycket liknar vår, där girigheten är enda trossats.
