”Wildcat” borrade ner sina vassa klor i mig
Stockholms filmfestival låter mig brottas med ont och gott – det inger hopp
Utbudet på Stockholms filmfestival var oändligt. Jag var inte långt i från ”ole dole doff” innan världsläget gjorde sig närvarande. Plötsligt kunde jag skönja ett tema av många under filmfestivalen; människans villkor i en hård, pluralistisk värld där rätt och fel beror på vilken av dessa två sidor man väljer att stå på.
I dokumentärfilmen ”Beyond Utopia”, i regi av Madeleine Gavin är linjen mellan gott och ont, rätt och fel hårt dragen. Och det är inte konstigt då utsmugglade minneskort från Nordkorea visar hur den brutala regimen behandlar avhoppare från landet. Bara begreppet avhoppare väcker intresse då ordet i sig konnoterar vekhet. Skulden till att människor flyr läggs på nordkoreaner och inte på det faktum att Kim Jong-Uns regim förgör ett land och människorna i det. Alla som flyr och åker fast har enligt regimen övergett Nordkorea och möter därför en brutal behandling. De misshandlas, skickas till straffläger och förlorar kontakten med sin familj.
”Beyond Utopia” följer bland annat en desperat mammas försök att få ut sin son. Själv lyckades hon fly till Sydkorea och nu är det sonens tur. Hennes längtan efter att hålla om honom skär igenom filmduken och viljan att göra något blir enorm.
Trots att familjen genom sin färd ständigt måste hålla sig gömda, och trots barnens gråt och att farmors ork tryter, finns det små ögonblick av värme
Madeleine Gavin följer även familjen Woo där flykten blir en extrem prövning. När avhopparna lyckas fly från ett väldigt övervakat Nordkorea, måste Woo hållas gömda i Vietnam och Kina då länderna samarbetar med Nordkorea. Som medhjälpare till flykten leds familjen Woo av avhopparen, pastorn, och ja människosmugglaren, Sengeun Kim, boende i Sydkorea.
Trots att familjen genom sin färd ständigt måste hålla sig gömda, och trots barnens gråt och att farmors ork tryter, finns det små ögonblick av värme. Som när maten dukas upp och familjen får äta sig mätta och när barnen spritter av glädje när de får nya sydkoreanska kläder. För familjen verkar värmen ligga i en tro på en framtid i frihet, för pastor Sengeun Kim är det Gud och en tro på rättvisa.
Jag kunde ha stannat där i min tro på att det finns ett gott och ett ont. Kruxet är bara det att jag avskyr att vara kategorisk för det finns trots allt sprickor i allt människan skapar, sprickor där själva livet får lov att sakna ramar, som i ”Wildcat”, i regi av Ethan Hawke. I en scen säger karaktären (den verkliga författaren) Flannery O'Connor, spelad av Maya Hawke:
”What people don’t realize is how mutch religion cost. They think faith is a big electric blanket, when of course it is the cross. It is mutch harder to belive than not to belive.”
Byt ordet religion mot liv så förstås min aggression mot det kategoriska tänkandet. När du brottas med gott och ont, rätt och fel finns där ett hopp om mänskligheten som tvingar dig se från flera perspektiv. Och det är just det som filmen ”Wildcat ” tvingar åhöraren att göra och genom det levandegörs filmen och blir på så sätt mänsklig.
I ”Wildcat” är det varken författaren O’Connor eller Maya Hawkes fantastiska prestation som fastnar. Det är snarare det gotiska och mörkret som får ta plats. De kalla färgerna i filmen, de mörka korta novellerna som varvas inom ramberättelsen av O’Connors olika verk och den desperata jakten efter orden som skapar fantastiska berättelser och som bara finns hos Gud, gjorde att ”Wildcat” borrade ner sina klor i mig.
Med bibelliknelser och metaforer ställs gott och ont i en duell där jag tvingas hålla samhällets pluralistiska hållning långt borta ifrån mig
Men givetvis hade det varit för enkelt och trist för en filmskapare att enbart vältra sig i ett mörker. Det mer komplexa, och det enorma korset som släpades i filmen, var godheten. Karaktärerna som trodde sig vara goda förmådde inte se att även de bar på grymheter. Med O’Connor, som ständigt ser ut som ett åskmoln, och med sina korta noveller, sitt beteende och korthuggna, ilskna kommentarer när det förväntas artiga svar, kan man bedras att tro att hon enbart bär på ondska. Men hon, liksom alla andra karaktärerna i filmen är mer komplexa än så. Det kan vara lätt att i början tro sig detektera ondska och godhet, men när karaktärerna själva ständigt brottas med gott och ont, moraliska förpliktelser eller djävulska handlingar, Guds ord eller människans vilja, inser man att filmen och livet i stort är komplext
Med bibelliknelser och metaforer ställs gott och ont i en duell där jag tvingas hålla samhällets pluralistiska hållning långt borta ifrån mig och i stället locka fram en velig sida. En sida som till slut får mig att se världen genom ett gigantiskt kalejdoskop vilket i sin tur leder till svaret på frågan, vad jag kan bidra med till att skapa en ljusare värld?
