Så var det!
PIA BERGSTRÖM drabbas av Peter Birros nya tv-serie
Med stora ögon och svårbemästrade känslor ser jag Upp till kamp, Peter Birros och Mikael Marcimains dramaserie i fyra delar som börjar i SVT1 på måndag kl 20.30. Den följer fyra unga vänners liv i Göteborg från 1965 till 1976, ungdomsupprorens, rockmusikens och vänsteruppsvingets tid. I första delen bär arbetarkillen Tommy bananstockar i hamnen och blir avskedad för att han är allmänt uppkäftig och oklippt. Rebecka, dotter till en tvätterska på Sahlgrenska sitter som medicinstudent vid en liten flickas dödsbädd, Lena i moderätt (i år också!) kjol och jumper tar tåget från vischan för att studera på universitetet. Hon sjunger på Cue club, ensam med gitarren. Erik, som representerar (den ruttnande) överklassen, en intressant tvetydig figur i dramat, skolkar från Handels, röker brass och lyssnar på Dylan. Allt i väldigt snygga svartvita bilder med skarp 60-talsfilmkänsla, hopklippta med korniga nyhetsinslag om kriget i Vietnam, de svartas medborgarrättsmarscher i USA, mellanölsförsäljning och det första Ikea-varuhusets öppnande.
Som tv-dramatik och filmberättande är det här i en klass för sig. Men det är inte bara genomförd estetik, frisyrer eller frisinnat sex i dagsljus och fula påslakan utan man lyckas ibland återskapa något av det där svårfångade mellanmänskliga: den orädda oskuldsfullhet som jag minns som den stora skillnaden mot nu. Öppenhet, frånvaron av cynism.
Birro får med det mesta som tilldrog sig i Göteborg de åren: kravallerna vid Cue club, Hagahusockupationen, Arendalsstrejken, sjukhusspionen på Sahlgrenska, Vietnamrörelsens och KFML(r):s ökade inflytande bland den radikala ungdomen. Ibland tycker jag att idéer och ställningstaganden visas i några väl tafatt fåordiga scener – ”Vilket fantastiskt möte det var i kväll!” – men vem orkar väl med tidens floskulösa retorik. Det är ju teater. Just fåordigheten är annars lyckad – alla cigg som tänds och delas och begärligt sugs på i varenda ruta säger till exempel en himla massa som det vore onödigt att tjata om.
Men vad säger den här tiden oss nu? Uppriven och melankolisk, efter att ha påmints om de där ungdomsåren då jag själv och nästan alla jag kände var med i ”rörelsen”, finner jag inget självklart svar. Jag saknar inte politiken (medlemskapet i KFML(r) vaccinerade mig för evigt mot kommunismen) utan ungdomen. De där stengatorna i Göteborg, de där andra unga, hoppfulla som gick på dem då.
”Socialdemokratins största misstag var att slå igen dörren framför den radikala ungdomen och bestämma sig för att den var en fiende”, säger Tommys pappa, arbetslös varvsarbetare och före detta fackgubbe. ”Vänstern splittrar människor som skulle kunna kämpa tillsammans”, säger en av ockupanterna på Hagahuset. Jag antar att de två replikerna också är Birros och Marcimains sammanfattning av varför upproren ställdes in. Så var det nog, ungefär. Men vad betyder den lärdomen, nu?
