Så skapas ett lyckat skämt
Sandra Wejbro om humorpoddar – och poddar om humor
Man kan försöka vara kul. Man kan också prata om hur man är rolig.
Podcasts blev tidigt en viktig arena för komiker, en möjlig ny födkrok och chans att ”bygga sitt varumärke” som det heter på pr-svenska (med andra ord sälja biljetter till humorshower). För drygt tio år sedan blev snubbar som Russell Brand och Marc Maron stjärnor, och genom Ricky Gervais fick poddkollegan Karl Pilkington en tv-karriär (”En idiot på resa”).
På senare år har det pratats om Malmö som humorpoddens huvudstad i Sverige, med lysande exempel som ”Lilla Drevet” och ”Della Monde”.
En komiker utan en podd är i dag något ytterst sällsynt, närapå utrotningshotat. Lockelsen i mediet är uppenbar, både för komikern som frodas i frihet och lyssnaren som får upplevelsen av en relation som utvecklas över tid. Vi blir intresserade av vad Liv Strömquist har att säga om #metoo-debatten och undrar vilka små relationsdramer som utspelat sig när Jonatan Unge hälsat på sin mor Cecilia Hagen på Djurgården.
Men det har också utvecklats en genre, som en gren på humorpoddträdet, där själva komiken analyseras. I Sverige har vi exempelvis Messiah Hallbergs numera avslutade ”Sveriges 20 roligaste”, Sandra Ilars ”4 frågor till en komiker” och Niklas Runstens ”Mina värsta gig”.
Nördigast, och därför intressantast, är amerikanska ”Good one: A podcast about jokes” där journalisten Jesse David Fox analyserar skämt tillsammans med de komiker som skrivit dem. I senaste avsnittet handlar det om ”Saturday night live”-sketchen ”Wells for boys”, en fejkad reklamfilm för ”leksaker” till känsliga killar. En röd tråd dras från manusförfattarnas egen barndom och känsla av utanförskap, inte minst som homosexuella, till drivkraften att skriva scener som är roliga, men kanske inte alltid har ett tydligt skämt att bjuda på.
Så byggs lyckad humor, men spännande vore att analysera den som kraschlandat också.
