Fabriken som sålde tio miljoner titlar
Uppdaterad 2015-07-06 | Publicerad 2015-07-03
Kritikernas strykpojke Sigge Stark fortfarande populär
När jag läser Yvonne Lefflers bok om författarfenomenet Sigge Stark (1896–1964) kommer jag att tänka på Jenny Nyström. Ni vet, den folkkära illustratören och konstnären som ritade vykortstomtar och bygderomantiskt folkliv. Maken var sjuk i tbc och hon var ekonomiskt ansatt ensamförsörjare. Konstkritikerna skrev om henne som fabriksmässig. Inte en chans fick hon att utveckla sin konstnärliga begåvning.
Signe Björnberg med pseudonymen Sigge Stark kallade till och med sig själv för en fabrik som producerade romaner, noveller och följetonger i veckopressen. Hon skrev om värmländska finnskogar och jordbruksbygd, konflikten mellan stad och land, mellan patroner och fattigfolk, bönder och skogsfinnar. Hårt arbetande torpare ställs mot bortskämt stadsfolk som av en tillfällighet dimper ned på landsbygden och skräms av myggbett. Eller så hamnar enkla landsortsflickor i städerna som pigor, där de klassas som obildade sexualobjekt.
Mest spridd var hon på 1940- och 1950-talet, men fortfarande är Sigge Stark och besläktade Bernard Nordh de mest utlånade i bokbussarna som far runt i den svenska fjällvärlden.
Det är just i egenskap av sinnebilden för massproducerad underhållningslitteratur som Yvonne Leffler skriver om Sigge Stark. Det sägs att Signe Björnberg gav ut 150 titlar som såldes i cirka 10 miljoner exemplar. Inte konstigt att hon mer betraktas som fenomen än som författare.
Hittills har de som intresserat sig för författarskapet haft rejäla problem med att fastställa antalet titlar, eftersom hon på biblioteken inte hanterats lika varsamt som riktiga författare. Dessutom fick nyutgåvorna ofta nya titlar, förlagen ville gärna föra in ordet kärlek.
Som skolflicka föredrog jag Sigge Stark och Bernard Nordh före ungdomsboksförfattarna. Jag ville läsa om kärlek och spänning i djupa skogar och vid vilda älvar.
Visst fnissade jag och min kompis åt det melodramatiska, men vi tyckte att berättelserna med titlar som Luffarbruden, Manhatareklubben och Så tuktas en modedocka var fascinerande. Annie get your gun-motivet i Så god som en man lockade mig. Hjältinnan som faktiskt heter Annie – klär sig som en man och skjuter lika bra som karlarna.
”Min äldsta son Sigge”, kallade pappan sin dotter Signe. Han beskrivs som en äventyrare och globetrotter som först erbjöd familjen ett gott liv på ett gods, för att sedan försvinna utrikes för alltid. Mamman flyttade runt och försörjde sina sju barn under små omständigheter. Till sist hamnade familjen i Värmlandsskogarna, varifrån författaren Sigge Stark hämtade sitt stoff.
Yvonne Leffler är professor i litteraturvetenskap och det mest fängslande med hennes studie är spännvidden mellan uppdragsgivarnas slavkontrakt och författarens oförmåga att sköta privatekonomin. Stark – som samlade på travhästar och hundar – underkastade sig förödmjukande villkor för att sanera sin ekonomi, när hon i stället som bästsäljare borde ha ställt högre krav.
I ett kontrakt från 1943 lovar hon att leverera tio romaner på sju månader. Det sägs att hon hade förmågan att skriva en roman på en vecka. Smått obegripligt med tanke på att hon dessutom var verksam som landets första kvinnliga travtränare och enda kvinnan med licens att tävla.
Sigge Stark skapade sig tidigt en författarpersona som vildmarkskvinna. I ett hemma hos-reportage från tidningen Vårt hem är hon bara några och tjugo och lever med sina katter och hundar i ensligt beläget värmländskt torp. Med geväret på ryggen rör sig eremiten hemtamt i finnskogarna.
Leffler påpekar att Stark som författare kanske inte håller för en plats i litteraturhistorien på grund av konstnärliga kvaliteter, utan snarare som just fenomen, med förmågan att fånga läsarna och variera sina motiv. Hon var fenomenal på suggestiva inledningar.
Leffler går sympatiskt nog till botten med författarskapets motiv och intriger, ibland med lite för långa innehållsreferat. Sigge Stark, menar hon, var något annat än Harlequinromantik och Barbara Cartland. Stark varierade sig, skrev i olika genrer, som äventyrsböcker, spänningsromaner och historiska skildringar.
Inledningsvis skrev hon dessutom noveller där hon använde sig av udda berättargrepp och oväntade miljöer som lappkojor och badhotell. Men berättelserna förändrades genom åren, den första tidens mer omfångsrika romaner övergick i mer stereotyp romantik i kortformat.
Jag hade gärna läst mer om det personliga priset för Sigge Starks populärkulturella inriktning. Bittert beskrev hon sig som kritikernas strykpojke, men uttryckte hon någonstans en önskan om att skriva en mer konstnärligt gestaltad prosa?
En fundering i marginalen på en rakt igenom underhållande studie i ett extraordinärt författarskap.
