Hennes antimilitarism ledde till att hon greps

Men poeten Else Lasker-Schüler skriver mest om kärlek, smärta och död

Petter Lindgren

Medan poetvännerna smittades av krigshetsen 1914 intog Else Lasker-Schüler en antimilitaristisk hållning. Något som ledde till att hon arresterades i München samma år.

Detta efter en enmansprotest där hon framträtt som ”prins Jussuf av Thebe”, en lekfullt visionär figur, svidad i en orientalisk sidendräkt. I dag hade man väl kallat det för ett performance, och det är inte bara sammanhanget som får tilldragelsen att framstå som akut samtida, utan också Lasker-Schülers spel med identitet och biografi.

Den judiskättade författaren och konstnären Else Lasker-Schüler (1869–1945) räknas som ett av den tyska lyriska expressionismens centrala namn, vid sidan av exempelvis Georg Trakl eller min egen favorit inom riktningen, Gottfried Benn (med vilken Lasker-Schüler kilade stadigt under en kortare period).

Här hemma är hon nog mest känd som Edith Södergrans idol, och länge förblev också hon sparsamt översatt, fram till Peter Handbergs Dikter & porträtt (2008, Ersatz) och nu Marie Tonkins Pärlor ur min krona”.

Tonkins generösa urval (drygt 80 tolkningar) gör nedslag i samtliga av poetens sex diktsamlingar. Upplägget är strikt kronologiskt, vilket gör det tydligt att Lasker-Schüler fann sitt idiom redan i debuten Styx (1902):

”Å, vad jag längtar efter en önsketom sömn, / att finna en ström, som mitt liv, så djup / och flyta med dess vatten.”

Också i övrigt präglas författarskapet av ett febrigt och svärmiskt tilltal värdigt Misan i Tove Janssons Farlig midsommar. Det är jag och du och Gud och rymden, och i stort låter sig dikterna läsas som passager i en och samma inrimmade och rytmiskt komplexa variation över grundelementen kärlekslängtan, smärta och död. Det är på det hela taget härlig läsning, och en svåremotståndlig nöt för en översättare, får man förmoda.

I allt väsentligt klarar sig Tonkin bra, men på ett par ställen har syntaxen allt gått och blivit helt tysk. ”Der Fels wird morsch dem ich entspringe” blir till exempel ”Klippan förvittrar som jag flödar ur”.

Som bäst är Tonkin när hon identifierar och till synes mer självständigt tolkar de lättsammare stråk som snirklar sig fram i Lasker-Schülers poesi, som här, i en knorr som får mig att tänka på Eva-Stina Byggmästar:

”Jag hängde på ett gyllene vårmoln / när världen ännu var ett barn / och Gud ännu en ung far. / Gungande – hej! / i etern, / och mitt ullhår fladdrade – svejs!”.

Passagen återfinns i Hebräische Balladen, Hebreiska ballader (1913), poetens genombrottsbok som på ett originellt vis samkör motiv ur ”Gamla testamentet” med tidens populärkulturella och vidlyftiga orientalism. Här blir kärleken den kraft som får David, Jonatan, Ruth och de andra att överträda sina gränser, socialt och sexuellt.

Också för poeten själv blev orientalismen en väg ut ur det egna jaget. Med hjälp av alter egon som ”Tino, poeten från Bagdad” eller nämnde Jussuf av Thebe kom Else Lasker-Schüler med tiden att tråckla ihop liv och dikt till ett allkonstverk, en fruktbar fusion mellan tyskt och semitiskt som naturligtvis stack nazisterna i ögonen.

Berlinaren Else Lasker-Schüler levde under Tysklands mörkaste period, och efter Hitlers maktövertagande flydde hon först till Schweiz och senare till dåvarande Palestina där hon avled 76 år gammal, 1945.