Här finns känslan alla hästtjejer känner igen
Christina Ouzounidis romandebut utspelar sig nära naturen
Publicerad 2024-04-24
Christina Ouzounidis teaterpjäser lockar ofta fram min inre arkeolog. Jag uppskattar hennes sätt att återbruka skärvor av berättelser och myter. Hon skriver texter som definierar sig själva genom att betona och kommentera sin egen form, med fästpunkter långt bak i historien.
”Maskrosfrön och karyatider” är Christina Ouzounidis romandebut, och den håller lika hög och intellektuell språknivå som hennes dramatik.
Även om detta är en bok som kräver fokus av sin läsare, sker de snabba överenskommelserna lika lätt och friktionsfritt som i Ouzounidis teaterstycken.
I Teater Galeasens uppsättning av Ouzounidis ”Lagarna” 2010, upprepade skådespelaren Sandra Huldt liksom i ett omkväde: ”Jag är inte Ifigenia.” Så berättades Ifigenias historia via filosofiskt definierande negationer.
Här återvänder Ouzounidis till den antika Ifigeniamyten i en liknande metod. Kungadottern, som fadern Agamemnon tvingades offra till Artemis för att han och hans besättning skulle få vind i seglen igen, är liksom med — utan att vara med.
Men likt en karyatid hjälper Ifigenia till att bära upp berättelsen, liksom sådana pelare av kvinnokroppar stöttar hus och tempel.
Plötsligt, men ändå alldeles självklart, kliver ett barn in i historien. En flicka som kan vara ett mytologiskt väsen, en inkarnation av Ifigenia, en yngre version av berättaren eller en bild av en önskad dotter hon aldrig fick. Möjligen en kombination — en drömfigur och litterär konstruktion: ”Jag känner igen det, samtidigt inte.”
Precis som i Ouzounidis pjäser utgör definierandet av platsen och persongalleriet, inklusive djur, en viktig del av romanens karaktär. Den utspelar sig nära naturen, både konkret på landsbygden och metafysiskt i ett existentiellt ”här”. Hon skriver om ”spännvidden mellan ensamhet och närhet” på denna plats, och i ”ett rum mellan vakenhet och sömn” finns den ärvda berättelsen om den stora flykten bevarad.
Tillsammans med barnet, som inte är hennes dotter, reser berättarjaget till ”det andra landet”, där ”han som inte är barnets morfar” bor. Denne bär i sin tur på en förlängning av berättelsen, och parallellt dras trådar fram ur farfarsmoderns historia om flykten från hemlandet, och knyter an till nutiden.
Flyktdjuret framstår som ett litterärt kraftdjur — symboliskt som länk mellan människan och det vilda, mellan tider och platser. Men även i en konkret roll. Hästen H, med envishetens två virvlar i pannan, sköts om, rids och iakttas tillsammans med flockens andra hästar.
Den intensiva känslan av närvaro och samförstånd som kan infinna sig i hästars sällskap, och som alla hästtjejer kan relatera till, fångas väldigt fint. Den där fullständigt jordade och ordlösa kontakten, som på bråkdelen av en sekund kan klippas av, när lugn och trygghet hastigt förbyts i flykt.
Lyriskt och episkt skildras ”en värld i upplösning, osäkrad”, där människor också är flyktdjur – vaksamma på minsta orostecken: ”Det är för barnet som för hästarna, allt är en orsak till beredskap.”
