Ekelöf – modernisten med lattjolajbanlådan
Jesper Högströms biografi ”Minnet och rädslan” är ett storverk
Publicerad 2023-10-11
Gunnar Ekelöfs poesi är revolutionär och privat på samma gång. Trots att han såg sig som opolitisk, avskydde folkhemmet och var skattekverulant hyste han en brinnande marxists hat mot borgerligheten. Själv brukar jag tänka på att han debuterade ungefär samtidigt som de stora arbetarförfattarna. Även om han inte hade mycket till övers för dem har hans litteratur samma typ av lyster. Det drar ett inre demonstrationståg genom Ekelöfs poesi. ”En värld är varje människa” bör helst skanderas i megafon – mot en stilla insjö.
I Jesper Högströms ”Minnet och rädslan”, den första stora biografin över Ekelöf på decennier, blir detta tydligt. Men nu ska jag inte skriva att just denna sida lyfts fram, för Högströms biografi är inte av det slaget. ”Minnet och rädslan” är en av de mest bildade litteraturbiografier som skrivits på svenska. Varenda dimension av Ekelöfs liv och författarskap belyses – en litteraturens motsvarighet till 3D-utskriften.
Dessutom innehåller den författarbiografins ädlaste dygd, nämligen hjärtats bildning. Högström skildrar fylleslagen hos Ekelöf genom dotterns skrämda blick, han citerar ett syrligt brev från hustrun när ett översättningsarbete inleds och hon förvandlas från älskarinna till sköterska. Som kritiker är det bara att buga vördnadsfullt inför detta storverk.
Boken – på tätt satta 654 sidor – är indelad i kapitel år för år. Det ger till en början ett intryck av att författaren stegat upp Ekelöfs liv i lika stora kliv. Detta är dock ett generellt problem med biografigenren, eftersom alla barndomar – även de olyckliga – liknar varandra. Början är oftast skittråkig, och Högströms bok är inget undantag.
Snart tar det dock fart: Ekelöf föddes i en av landets rikaste familjer, levde först som dandy och börsklippare, fram till Kreugerkraschen då hela förmögenheten gick om intet. Varpå den lyckligare tillvaron som yrkesförfattare påbörjades. Där någonstans börjar det bli spännande.
Det speciella med Sverige är att landet moderniserades kulturellt och ekonomiskt på samma gång (1930-tal). Detta gav det egendomliga resultatet att statare och torpare klev in i litteraturen genom modernistiska formexperiment. I detta sammanhang var Ekelöf en udda fågel – intelligensaristokrat och utpräglad antidemokrat. Men också medlem i Clarté och djupt tagen av socialistiska modetänkare. På 40-talet fann han sin egenart i ”Färjesång”, vilken koncentrerade båda dessa sidor. Högström beskriver diktsamlingen som präglad av en ”saklig och sträng mystik” vilket är mitt i prick. Som om Hilma af Klint och Majakovskij fått en oäkting.
En riktigt bra författarbiografi lyckas porträttera hur konstnärliga ögonblick är centrala i det skapande livet. Detta är en svår konst: en stilla stund i trädgården med pluntan och luntan där de inre tektoniska blocken flyttas låter sig knappast omvandlas till actionscener. Men Högström har en säregen förmåga att göra sin allsidiga bildning rafflande.
Detta är bara några exempel på Högströms absoluta gehör för Ekelöf och biografigenren
I en analys av mästerverket ”Absentia animi” spårar han hur gnostiska termer och negativ dialektik blandas med lantliga höstbilder som alla kan känna igen sig i (löv som klibbar under sulorna). I en litteraturvetenskaplig analys skulle antagligen det sistnämnda ses som staffage, men Högström konstaterar att ”Absentia animi” i grunden är en enkel dikt om hur poeten räddas från meningslöshetskänslor genom att sitta och glo i hagen, lyssna på koltrasten. Så konstaterar han koncist: ”ingen som har läst dikten glömmer den någonsin”. Detta är litteraturanalysens motsvarighet till en bredsida som hamnar i krysset.
Skulle man ändå peka på någon sida av Ekelöf som lyfts särskilt så är det den lekfulla. Nonsensdiktaren, gycklaren vid avgrundens rand och modernisten med lattjolajbanlådan, träder fram tydligare än tidigare. Högström lyckas till och med se humorn i författarens konservatism. Som när han jämför det snällt jämlikhetssträvande folkhemmet med det bysantinska kejsardömet. Högström vet också exakt när han inte ska tävla med tidigare biografer. Han håller sig därför kort om den orientaliska vändningen i slutet av författarskapet och Ekelöfs död, vilka har skildrats mästerligt av Olof Lagercrantz i ”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma”.
Detta är bara några exempel på Högströms fingertoppskänsla för Ekelöf och biografigenren. När jag letar efter ord för att sammanfatta hur han skildrar den svenska modernismens centralgestalt dyker ett uttryck från musikens värld upp. Med absolut gehör för såväl liv som litteratur.
