Hon skildrar Jane Austens blinda fläckar
Publicerad 2014-07-07
Jo Baker om sin nya roman: Viktigt att ligga nära nära Austens original
Jane Austen har aldrig varit någon favorit hos mig. Hon är för enögd, torr och stram. Systrarna Brontë har med sina romaner Svindlande höjder och Jane Eyre allt som Austen saknar; lidelse, gåtfullhet, själsligt mörker.
När brittiska författaren Jo Baker skriver om Austens klassiker Stolthet och fördom utifrån tjänstefolkets perspektiv händer något dramatiskt. In väller det kroppsliga: ärr, värk, brännblåsor. Lukter och kroppsvätskor från smutsiga djur och människor. Upphettat orent hår när herrskapsfröknarnas frisyrer ska formas.
I lervälling och iskyla arbetar tjänstefolket utomhus. I detalj skildras en byk av herrskapsfolkets nedsmutsade underkläder med ”svett, fläckar och månadsblod”. Och hur frostknölar plötsligt blöder när delikat fintvätt ska hanteras.
Inomhusarbetet är lika ansträngande, att klä och försköna kvinnorna är ”ett herkulesarbete”.
Jungfrun Sarah drömmer om att resa till London, till varma länder. Hon vill slippa tvätta andras lort, slippa dela säng med Polly. Ibland smiter hon ut och vandrar rastlösa promenader, röker en cigarett, låter sig bli kysst, upptäcks och får örfilar.
Jane Austen skrev aldrig om tjänstefolket. Allt handlar om det sociala spelet i slutet av 1700-talet som främst består i att få herrskapsfröknarna Bennet bortgifta. Omvärlden finns över huvud taget inte, knappast kriget, inte som något hotfullt i alla fall, inte heller slaveriet. Landskapsmåleri och interiörer såg Austen som något oväsentligt. På den punkten är Baker Austens motsats.
Jo Baker pendlar mellan poetisk prosa och socialrealism när hon fyller i Austens blinda fläckar. Unga Sarah uppvaktas först av en världsvan svart tjänsteman som avslöjar att han föddes som slav. Sedan väcker en nyanställd gåtfull betjänt Sarahs lidelser. Han är lika attraktiv för Sarah som mr Darcy är för Elisabeth Bennet.
Men för tjänstefolket är det fysisk åtrå som vägleder, medan herrskapet åtrår social position.
Spänningen ligger i att lära känna Sarah, få veta hennes bakgrund, roten till hennes frihetstörst och trots. Lika laddad är betjäntens förflutna som soldat. Är han kanske kriminell?
På egen hand skaffar sig Sarah en medvetenhet om välden, maktförtryck, krigets fasa. Något som herrskapsfröknarna förblir omedvetna om.
Slutet är melodramatiskt, vilket passar den här romanens temperamentsfulla och mångskiftande tonart. Inget av Ishiguros Återstoden av dagen här inte. Om någon minns den pliktindoktrinerade butlern som avstår sitt livs kärlek.
I författarkommentaren säger Baker att det var viktigt att ligga nära Austens roman. Den enda frihet hon tagit sig är att ge ”namn åt de namnlösa”. Deras blick på herrskapsfolket visar att ”de andra” nästan alltid beskrivs som smutsiga. Den svarte tjänstemannen säger i förtroende: ”Djur, det är vad de är allihop, men du och jag Sarah.”
