Hallbergs bok blir en solgul dans mot döden
En diktsamling som skulle göra sig fint på scen
Publicerad 2023-09-06
Med varierande resultat brukar jag ibland försöka skriva ner minnesanteckningar i salongsmörkret under dansföreställningar. Ofta ser jag knappt ens vad jag skrivit efteråt, men i bästa fall blir det något slags absurt poetisk ordkompott som kan funka som stöd för minnet när jag ska formulera min recension.
Som danskritiker har jag högre krav på att förenkla det abstrakta än poeter förväntas ha. Ändå kan jag känna igen mina egna tappra försök att fånga dansen i ord, när jag öppnar Anna Hallbergs nya diktbok ”Yra, vakna!”
Undertiteln ”En solskenskoreografi” puttar naturligtvis mina associationer i dansens riktning. Men det är mer i denna solgulnade bok, fint designad av Nina Ulmaja, som får mig att läsa den som en litterär gestaltning av en existentiell dans. Konkret tänker jag: livets dans mot döden.
Ordet koreografi kommer från grekiskan och betyder ungefär ”skriva dans”. Men med det menas i regel inte att själva dansen överförs till text, snarare hur rörelser arrangeras till en sammanhängande form. Som vi känner dans i dag ingår ibland också både skriven och talad text i dansverk. Även denna aspekt av danskonsten fångar Anna Hallberg, när hon låter orden dansa över sidorna i skiftande stil, betonad med olika typsnitt och sättning.
Bokens första scen, om man får kalla den första texten så, fungerar som ett slags utdraget anslag och tycks handla lika mycket om födelse som död: ”Det var ett lugn som kom starkt, plötsligt, med en smäll.”
En kursiverad berättartråd ligger som bakgrundsröst, eller minnesmaterial, som backar upp de mer kantiga halvfetstilade dikterna som inordnats under rubriker som [fig. 1] , [fig 2.] etc. Det är särskilt bland dessa jag känner igen danskritikerns eller koreografers försök att överföra dansens rörelser och steg till skrivet språk. Hos Hallberg blir de lyriska bilder i egen rätt:
”står i grav
sträcker fingerblomma
jag kan
allt livsljus
väx-att aaaooaa
snurrar om mig
vackra sekunddroppar
grönflingor rosa”
I en tredje stil står ett slags scenanvisningar, som specifikt påminner om just sådana:
[Figurinerna börjar röra sig. En del roterar, andra följer uppåt- och nedåtstigande rutiner på stället. Var och en i eget tempo.]
Här finns också repliker, samtal med konfliktytor och existentiell undertext, och i en över flera sidor utdragen scen om att ta av sig skor och strumpor, tycker jag mig skymta Becketts luffare från ”I väntan på Godot”:
”– Du lyssnar ju inte på vad jag säger
– Ge fan i att prata då.
– Så skönt! Jag funderar på att ta av strumporna också.
– Det kan du ju fundera på. Själv har jag lite viktigare saker i skallen.”
Jag kan verkligen se detta sättas upp på en scen. Faktum är att jag önskar det, ju mer jag tänker på det, fast allt redan har spelats upp i mitt huvud. Medan jag läst har jag liksom föreställt mig livets stundtals solvarma glänta som en liten scen. Där livet kanske inte så mycket passerar revy, utan snarare som Hallberg avslutar sin ”Yra, vakna!”:
”Nu är det livligt.
En kort
kort
stund.”
