Aya Kanbar briljerar igen i ny diktsamling
Hon har ett maxat och sinnligt språk utan klichéer
Publicerad 2023-10-08
När jag tar mig an stjärnskottet Aya Kanbars andra diktsamling är jag övertaggad men blir inte besviken när den första raden låter mig veta att även denna bok ger dikter med ”kickade klichéer”. Vi fortsätter med andra ord där vi slutade i den hyllade debuten ”Hyperverklighet”, med ett maxat och sinnligt språk utan hierarkier.
”Aftongata” låter en protagonist och antagonist mötas och byta roller i den inledande respektive avslutande delen, med ett interludium emellan. Men så finns fler roller i denna opera, en maestro som tar livet av de två förälskade innan dramat ens börjat, och så ärkeängeln Azrael, vars kropp består av lika många ögon och tungor som det finns levande människor. Hon läser namnen på bladen som faller från livets träd och verkställer dödsdomen genom att skilja själen från kroppen. Triangeldramat, där Azrael står i mitten, utspelar sig möjligtvis precis innan, i ett liminalt tillstånd som också skildrar övergången från ung till vuxen.
Det är döden, men inte den fysiska, utan ungdomen och förälskelsens själsliga eller symboliska förlust, som åsyftas. Hos den antika grekiska poeten Sapfo är denna förlust av jaget i kombination med avstånd en förutsättning för begär. Döden är en möjlighet till förvandling, kärlekens hopp, att bli en annan, eller som Kanbar skriver: ”ikväll vill jag / att du ska berätta för mig / vem jag är / & vem jag kommer att bli”. Men Kanbar går längre än så, eftersom det här är en död som inträffar två gånger: i det inledande och avslutande skedet av förälskelsen. Först av jaget, sedan av duet.
Begär kanske förutsätter avstånd, men sann kärlek kräver intimitet. Inom mystisk islamsk tradition innebär döden av jaget, eller egot, en väg till högre kunskap om det gudomliga, ett steg på vägen till att uppgå i det. Poeten kallas för ashiq, förälskad, och i sufipoesin kan den älskade och den älskande läsas som en allegori för relationen mellan Gud och människa. Det är också en tradition, som likt ”Aftongata”, har både blasfemiska och erotiska spår, och det är där Kanbar briljerar.
Förälskelsens idealisering och avgudande, liksom osäkerheten, de spända nerverna, euforin, illamåendet, kan inte vara för alltid. När ungdomen och den förälskades illusioner krossas mot verkligheten, är det ett nödvändigt ont för att möta sig själv och människan framför en. Jag undrar om det är därför de avslutande dikterna bitvis lämnar det extatiska bildspråket, som i dikten om studentdagen: ”nu tar mina liknelser slut / & det enda jag vill / är att minnas era skratt.”
Egentligen föredrar jag att befinna mig i den hallucinatoriska, blodiga hyperverkligheten som Kanbar så väl regisserar, men både förälskelsen och ungdomen har tagit slut. Förvandlingen har redan påbörjats, och det finns ingenting som säger att det som väntar inte är minst lika spännande.
