Hon fångar nomadens längtan att slå rot
Elin Anna Labbas debutroman väver samman inre och yttre liv, individuell och kollektiv sorg
Publicerad 2024-02-12
Vår tids kriser och krig kan reduceras till en enda fråga – vem tillhör marken? De som odlar den eller de som en gång bebodde den? Även Elin Anna Labbas roman ”Far inte till havet” brottas med denna fråga. Den utspelar sig kring 1972 då de samiska byarna vid Stora Lule älvs källsjöar dränktes i samband med bygget av statens vattenkraftverk. Historien kretsar kring Ingá, Rávdná och Ánne, en mor, en dotter och moderns syster som förlorar sina kåtor i översvämningen.
Rávdná vill hem. ”Du är hemma” svarar dottern, men Rávdná vill bygga ett hus, fast hon inte har någon ”rätt”. Vi får i nästan 400 sidor följa hennes kamp mot både statens, naturens och tidens gång i ett magiskt realistiskt sammelsurium, lite för magiskt ibland, för det råder inflation i liknelser och metaforer. Allt har smält ihop med sjön, både byar, berg och träd i stora mjölkiga landskap som för tankarna till Britta Marakatt-Labbas broderade mikrovärldar om samiskt kulturliv och dess motstånd mot det kolonialistiska våldet.
Även hos Elin Anna Labba finns ett motstånd i hågkomsten av de döda som nu begravs en andra gång av det stigande vattnet. Nattsolen skiner över allt och alla likt ett allseende men dött Gudsöga, ett hål i himlen och bakom det – intet. Men om Gud är död, verkar djävlarna finnas kvar, åtminstone i folks mun.
Julia Kristeva menar att melankolin inte bara uppstår av ett förlorat objekt, utan också ur bristen på kunskap om hur allt hänger ihop. Labba jobbar mot denna brist. Men hon jobbar också med ilskan. Den hålls tillbaka i sorgen, för i sorgen har subjektet sammansmält med det förlorade, men i själva verket hatade objektet. Ilskan befriar.
Romanens månghövdade viljor och sisyfosliknande kamper gör att historien känns lite för tung ibland, men jag intalar mig att tyngden är där för att fånga nomadens begär att slå rot. Jag kommer att tänka på min egen rotlöshet och undrar när jag senast kände att jag hade ett hem, på riktigt. En gång nomad, alltid nomad, eller? Jag tror det och drar mig till minnes Labbas första Augustprisade bok ”Herrarna satte oss hit”. Den nya romanen framstår som en olycklig illustration av Freuds ”ingen är herre i sitt eget hus”. Gäller samma sak marken? Ja och nej, för staten ingriper aldrig när Rávdná slutligen byggt sitt hem.
I en tid då allt fler författare drar sig undan världen för att utforska det inre livet, ”kanske det enda liv som det går att grepp om i vår oroliga tid”, som en redaktörsvän sade nyligen, är Elin Anna Labbas sällsamma sammanvävning av inre och yttre liv, personliga och geopolitiska katastrofer, individuell och kollektiv sorg, en välbehövlig fläkt. ”Far inte till havet” är också en ursprungssökande roman mot de som varnar för ”ursprungets fälla”, en roman mot de som bekämpar människans rätt att slå rot och odla kulturen i ordets dubbla bemärkelse. För som människorna konstaterar i Brechts stora pjäs om äganderätten, ”Den kaukasiska kritcirkeln” – marken ägs av de som odlar den.
