Begär & politik

Anneli Jordahl

Anneli Jordahl läser om feministpionjärerna som använde litteratur som vapen i könskampen

 Förrförra sekelskiftet är en förförisk tidsepok. Sverige var ett urfattigt land, men i luften surrade en bisvärm av idéer om hur svensken skulle lyftas ur fattigdom, förtryck och sjukdomar. Demokratirörelserna under 1800-talet slog sina vittförgrenade rottrådar genom de sociala hierarkierna.

Kyrkans allomfattande makt skulle stävjas. Arbetarna och kvinnorna stred för sina medborgerliga rättigheter. Stegring blev ett ord i tidens anda, nedmontering talade ingen om.

I ett återblickande till den borgerliga kvinnorörelsens kamp under 1800-talets slutskede och tidigt 1900 är det lätt att häpna över tongångarna. Paradoxerna. Å ena sidan var kvinnorna omyndigförklarade. De ägde inte upphovsrätten till sitt eget liv. Faderns, prästens och makens ord var lag, rösträtten kom först 1921. 

Å andra sidan påminner diskussionerna om dagens feministiska debatter. Detta eviga och nödvändiga ältande om kvinnans rätt till sin kropp och sexualitet. Svårigheterna att förena yrkesliv och äktenskap i en värld där kvinnan förväntas vårda och servera.

I sin avhandling med den lockande titeln Begärets politiska potential har Cecilia Annell fångat den könspolitiska tidsandan. Analyserna av fyra romaner – två svenska och två tyska – ger kött och blod åt det tidstypiska begreppet ”Den nya kvinnan”. 

Elin Wägners Pennskaftet, Gabriele Reuters Aus guter familie, Hilma Angered-Strandbergs Lydia Vik och Grete Meisel-Hess Die Intellektuellen är alla exempel på det moderna genombrottet i litteraturen.

Ellen Keys radikala idéer ljuder genom analyserna. Hon blev en nagel i ögat hos den kristna borgerligheten när hon hävdade att kroppsförnekelse är livsfientligt. Det gällde också kvinnorna. Samlivets sedlighet – ett ord i tiden – låg i kärleken. ”De som älskar äro makar.”

I essäboken Tankebilder, 1898, skriver hon: ”Först när kvinnorna börja tala sanning, ska litteraturen allsidigt belysa de ännu okända djupen av kvinnans erotiska temperament.”

Men att följa Keys exempel var ett oerhört risktagande. Kvinnliga författare blev kvästa, uteslutna och förlöjligade av kritikerna och akademien. Kvinnors problematik ansågs inte ha med de sköna konsterna att skaffa. Dåtidens ”kulturmän” hade onekligen fritt blås. Kvinnor tvingades ofta välja mellan konstnärskap och kärleksliv/familj. Författaren var per definition man.

Bara detta att yttra sig offentligt var utmanande. Jag påminns om hur filosofen och författaren Hélène Cixous formulerar status quo-läget exakt i Medusas skratt (1975): …”trots överskridandet störtar hennes ord nästan alltid i det manliga döva örat, som bara kan höra det som är manligt i språket”.

Elin Wägners Ester Henning svarar männen med ett garv och en giftig replik i nivå med Dorothy Parker. Motståndsstrategierna är en framkomlig väg i Stockholms journalist- och rösträttskretsar år 1910. Den radikala ”Nya mannen” finns faktiskt och heter Dick(!). Begreppet SBK myntas: självförsörjande bildad kvinna. 

Livsmod kunde även Grete Meisel-Hess Die intellektuellen, 1911, skänka sina läsare.

Den togs emot som en generationsroman och utspelar sig i judiska, bildade kretsar i tidiga 1900-talets Berlin. Olga Diamant, aktiv i kvinnorörelsen, vägrar låta sig begränsas av konventioner. Sexualiteten skulle vara fri för både män och kvinnor. Här skildras dessutom en samkönad attraktion.

I Gabrielle Reuters uppväxtskildring Aus guter familie, 1895, krossas däremot frihetsdrömmarna mot borgerlighetens patriarkala krav.

Romanen skildrar hur flickorna blir itutade en romantisk föreställning om männen och äktenskapet. Insikten att äventyr, sexualitet och självförverkligande är ämnat för männen leder till psykiskt sammanbrott. Romanen som skrevs före Freud (men lästes av honom) ställer bland annat frågan: Vilket värde har kvinnan som förblir ogift?

Ett kväst frigörelseförsök skildras också i konstnärsromanen Lydia Vik – En själs historia av Hilma Angered-Strandberg. En av många produktiva kvinnliga författare som historieskrivarna negligerat. Lydia försöker leva ett ”samvetsäktenskap” tillsammans med en radikal författare. Tidens demokratiskt sinnade män reducerade nämligen inte ogift kvinna till slampa. Men förmår de leva tillsammans med en författarkollega?

Domen från både grannar och kollegor i offentligheten blir hård. Lydia tvingas in i en valsituation. Ger upp skrivandet för att få behålla kärleken. Intressant nog tolkar inte Annell Lydias livsval som ett nederlag – likt andra forskare – snarare det att hon väljer begäret.

Avhandlingens ”litterära motstånd” handlar både om stildrag och samhällelig protest. ”Där det finns makt finns det motstånd”, skrev filosofen Michel Foucault vars teorier Annell delvis utgår ifrån. Jämte bland andra Judith Butlers feministiska idéer om hur vi skapar kön. Kvinnlighet är ”imitationer av andra imitationer av kön”.

Hos Elin Wägner blir solidariteten mellan kvinnor ett uppror. Här omnämns till och med arbeterskornas behov! Wägners dialogtäta och tempofyllda journalistiska prosa var dessutom banbrytande. Den sänktes av herrarna i akademien och höjdes av den inflytelserika kritikern Klara Johanson.

Budskapet hos Grete Meisel-Hess är ett inlägg i tidens diskussioner om eugenik. Den ”artdugliga” kvinnan kan förädla människan. Men det kräver likställighet med mannen och ett fritt val i kärlek. Det är en evolutionär nödvändighet. Annars går ”artdugligheten” förlorad.

Motståndshandlingarna hos Hilma Angered–Strandbergs och Gabrielle Reuter ligger bland annat i att blottlägga destruktiviteten i borgerlighetens dubbelmoral. Skildringen av unga flickors sexualitet och själsliga mörker var en provokation.

Cecilia Annells stilistiskt eleganta avhandling är en fröjd att läsa och ger lust till vidareläsning. Den väcker tankar om hur ett litterärt feministiskt motstånd ser ut i samtidslitteraturen. Begärets politiska potential hos Sara Stridsberg, Mara Lee, Christine Falkenland, Lyra Ekström Lindbäck och Elsie Johansson?

Frågorna tycks ju vara eviga.

helskärm