”Babel” har en orimlig brist på sex och erotik
I Rebecca F. Kuangs Tiktok-fenomen är idéerna viktigare än berättelsen
Publicerad 2024-03-23
Rebecca F. Kuang var tjugotvå år gammal när hon 2018 debuterade med ”The poppy war”, första delen av en romantrilogi. Efter trilogin har hon skrivit ytterligare två romaner som båda släpps i svensk översättning i år.
Först ut är ”Babel – En hemlig historia” från 2022. Det är en historisk fantasyroman som utspelas 1830 i Kina och i Oxford. I det engelska lärosätet finns ett monumentalt centrum för översättning som bokstavligen är imperiets mörka hjärta. Dit värvas fyra ungdomar med särskilda språkförmågor.
Huvudpersonen Robin Swift, uppvuxen i ett fattigt Kanton, jublar till att börja med åt universitetets intellektuella möjligheter, fina bibliotek, bildning, vetenskap, snille & smak. Men ju mer han förstår imperiets våld och sin egen delaktighet i detta, desto omöjligare blir hans underkastelse som ersätts av maktkritik och våldsbejakande aktivism.
Redan innan ”Babel” kom ut blev boken föremål för en kult på Tiktok som lyfte den som en instant classic inom subkulturen ”dark academia”. Veckan före publiceringen hade hashtagen #enterbabel 3,5 miljoner visningar på den omstridda plattformen; en unboxing-video med boken sågs av över en halv miljon personer. Detta alltså innan romanen ens kommit ut.
Dark academia utmärks av ett vurmande för gotisk arkitektur, klassisk bildning och kläder som förknippas med 1930-talets engelska internatskolor, tweed och knästrumpor. Bland tidigare inspirationskällor finns Evelyn Waughs ”Brideshead revisited”, Hermann Hesses ”Glaspärlespelet” och självklart också Harry Potter.
Portalverket är Donna Tartts ”Den hemliga historien” (1992). Ett tag trodde jag att Kuang avsiktligt valt en undertitel för att hänvisa till Tartt, men det visade sig vara ett trick från Albert Bonniers förlag.
Idéerna dras ned av karaktärernas livlöshet och av osinnligheten i beskrivningarna av livsvärlden
Förutom att skriva romaner och översätta ägnar sig Kuang åt att coacha lag i debattävlingar, som expert på retorik och övertalning. Det lyser igenom i ”Babel”. Det ser ut som om författaren först bestämt sig för några påståenden och därefter uppfunnit en berättelse för att illustrera dem.
Idéer först och berättelsen sedan låter inte som receptet på en stark roman i mina öron. Särskilt inte när de för all del goda och sunda idéerna serveras på ett övertydligt sätt och upprepas ad nauseam på var och varannan av bokens 600 sidor.
I ”Babel” finns intressanta och originella idéer, särskilt den om språket och översättandet som magi och makt. Detta kunde ha lyft romanen. Men idéerna dras ned av karaktärernas livlöshet och av osinnligheten i beskrivningarna av livsvärlden. Bristen på skoluniformer, knästrumpor, vaxljus och dekadens i texten har inte hindrat att ”Babel” triumferat inom dark academia.
På listor över världens mest sålda böcker genom tiderna tar fantasytitlar stor plats. Inte konstigt då att bokbranschen hoppas på en ny Harry Potter, Twilight eller ”Fifty shades of Grey”. Det är tveksamt om R. F. Kuang kommer kunna leverera den. Hennes prosa är lika lättläst som lättförglömlig, eftersom meningarna saknar poesi, inte bjuder något motstånd, inte har personlighet.
Jag hade kunnat acceptera stilens och gestaltningens svaghet, ifall den balanserades av mäktiga fantasmer. Men Kuangs visioner är inte tillräckligt visionära och karaktärerna inte tillräckligt individuella. De saknar kött och blod.
Dessutom saknar de slemhinnor. Visst, allt behöver inte alltid handla om sex. Men vi talar om två pojkar och två flickor i tonåren, de har alltså nått och passerat puberteten. Dessa hormonella monster lever och reser tillsammans utan en antydan om otukt eller erotik, nej här gäller händerna på täcket och inget sex före äktenskapet. Samtidigt som envar vet att ”engelska internatskolor” är en pornografisk subgenre.
Jag hoppas att R. F. Kuang har en ironisk udd med detta brandtal, vars formuleringar lika gärna kunde ha yttrats vid ett av Hitlerjugends massmöten
Kuang tiger om könet för att öka chanserna till utgivning i länder som Kina, för att hennes millenaristiska generation är skeptiska till sex, för att romanen riktar sig till yngre läsare.
När den närmar sig slutet brakar romanen loss i en skildring av en våldsam revolution, tyvärr även den rätt abstrakt och föga rafflande trots störtade torn och ädel martyrdöd. Epilogens avslutande monolog hålls av en av bokens ädla hjältar. Jag hoppas att R. F. Kuang har en ironisk udd med detta brandtal, vars formuleringar lika gärna kunde ha yttrats vid ett av Hitlerjugends massmöten:
”Det må finnas saker som förebådar seger, men den måste manas fram av våld, av lidande, av martyrer, av blod. Seger hamras fram av uppfinningsrikedom, ihärdighet, och offer.”
Om dock dessa Blut und Boden-klingande rader inte är ironiskt skruvade, har vi i R. F. Kuang en klockren kandidat till nästa års Robespierrepris.
