Blixtrande storslaget från en kaotisk samtid
Wera von Essen är motsatsen till en ödmjuk författare
Publicerad 2024-01-25
Det är dags för Wera von Essen att avslöja sin dagbok för världen igen. ”En emigrants dagbok” är hennes fjärde bok, en uppföljning till den första, från 2018.
Den hyllade ”En debutants dagbok” sträckte sig 2016–2018, den nya 2021–2023. Där emellan skrev von Essen prosaböckerna ”Våld och nära relationer” och ”Svar till D”. Deras förtätade prosa tycks också utgå från dagboken, men rör sig mot ett psykotiskt tal.
Det fängslande är inte främst händelserna och personerna, utan stilen. von Essen skriver i en djup andhämtning, eller en enda djup utandning. Flödet kan påminna om dungchen, bastrumpeten som tibetanska munkar spelar på.
Detta djup gifts samman med nervösa associationskedjor som beskriver och reflekterar. Bristen på sammanhängande berättande och tänkande speglar vår dissociativa era.
”En emigrants dagbok” inleds den femte mars 2021 i menstruationens tecken. Dessa röda floder visar det levande livets cykliska tid. De åkallas genom hela boken till slutet av augusti 2023, då författaren motvilligt avslutar projektet. Att mensen är en god nyhet kanske betyder att hennes bok är ett barn.
von Essens första dagboksroman visade en intensiv, religiöst färgad passion för män och en hyperkänslighet för det egna inre. Nu visar hon en större öppenhet för världen och politiken, och mindre fokus på karlarna.
Åsa Linderborgs ”Året med tretton månader” – en dagbok från 2020 – skildrade inte bara ett hårt jävla år i författarens liv, utan även Metoo-eran. I ”En emigrants dagbok” utgörs samtidsfonden av nyhögerns systemskifte de senaste åren. Allt från instiftandet av en nationalkonservativ skuggregering och Nato-ansökningen till koranbränningar och populistiska krav på livstidsstraff för barnen i gängkrigen.
Här dyker även artisten Yasin överraskande upp. Han är bara en av många kända som nämns. Samma grepp ådrog debutboken kritik från dem som tyckte att von Essen namedroppade. Den kritiken har hon inte tagit till sig.
Till exempel: sällan har en författare skrivit så mycket om sin egen förläggare. Skildringen av ”Stephen” (Farran-Lee) liknar lyckligtvis inte Strindbergs antisemitiska porträtt av Albert Bonnier i ”Röda rummet”, även om det innehåller en del gnabb om pengar och kontrakt.
Genom mina allt för många år i kulturens skumrask kan jag ofta förstå vilka personerna är. Men i princip tycker jag att von Essen hade kunnat unna sig att skriva ut namnen, det skulle också skänka dagboken ett större värde som tidsdokument.
Personerna namnges på tre olika sätt, men jag förstår inte hur von Essens system funkar. Vissa skrivs som en initial (”G” som i Greta Schüldt), vissa som förnamn (”Eric” som i Schüldt eller ”Joel” som i Halldorf) och andra med sitt fulla namn (”Johan Heltne”). Syftar de tre nivåerna på avstånden i författarens vänskapsrelationer? Eller är nomenklaturan anpassad till läsaren? Jag skulle gärna ha sluppit bry mig om det.
von Essens religiösa grubblerier har lett henne till att konvertera till katolicismen. Och till en plats i en krets av pingstvänner och andra katolska konvertiter, som Halldorf och paret Schüldt, med en fäbless för Knausgårds fantasy-böcker. Och för en nykonservatism som skulle motsvara den andliga nöden i vår tid.
Genom sin konvertering ansluter sig Wera von Essen till en hundraårig tradition, tänk Sven Stolpe, Birgitta Trotzig och Torgny Lindgren. Kanske hänger det ihop med att litteratur och religion är intimt sammankopplade hos von Essen. Hennes skrivande är bön, bikt och liturgi. Ur detta föds tvivel och ångest när hon inte skriver. Klagomålen blir så många att det blir fånigt. Ett axplock:
”Kunde inte skriva igår, ville inte, skämdes, ont i ryggen. / Inte lika naturligt att skriva nu, efter analysen. / Svårt att skriva nu. / Orkar inte skriva. / Elva dagar utan att skriva, vilken plåga. / Försökt skriva hela dagen, misslyckats. / Förstod att jag inte skriver längre.”
”En emigrants dagbok” är knappt 500 sidor lång. Påståendet att författaren inte kan skriva blir därför en paradox, eller en ”performativ självmotsägelse”. Men vi behöver inte Judith Butler för att förstå tropen, som är en klassisk del av ödmjukhetens retorik. Den kallas Tapeinosis.
Barockpoeten Lucidor den Olycklige använde tekniken i sina gravskrifter. Han presenterade dem som skrivna ”i all hast” och ”i eenfaldighet” och intygade att hans sorg hindrade honom från att skriva. Sedan öste han på.
Syftet med tropen är som all retorik att avväpna och besegra läsaren. Jag tror därför att tropen ”jag kan inte skriva” är en central del av von Essens litterär-religiösa liturgi. Den liknar katolicismens utåtagerande gester, som att kräla upp för kyrktrappan eller tvätta fötter.
Det rituellt upprepade påståendet att inte kunna skriva visar således att Wera von Essen är motsatsen till en ödmjuk författare.
Vilket gläder mig. Hennes röst är blixtrande och storslagen när den övermodigt vill begripliggöra ett livs flöden i en era av kaotisk misär.
