Trasor, smulor om den helt omöjliga kärleken
Åsa Ericsdotter skriver från svartsjukans och åtråns skyttegrav
Publicerad 2024-01-24
”Är detta dikter? Nej, det är trasor, smulor, vardagens papperslappar.”
Åsa Ericsdotter citerar Edith Södergran i sin nionde bok efter den erotiskt frispråkiga debuten med diktsamlingen ”Oskyld” från 1999, och efter en längre tids vistelse i långprosan. 2022 utkom till exempel den 455 sidor tjocka ”Fas 3”, utspelande sig kring ett forskningsprojekt om Alzheimers sjukdom och i bloggosfären klassad som en ”demensthriller” (!).
”Omöjlighet, omöjlighet” är däremot tunn som ett lönnlöv, och låter sig som citatet antyder placeras någonstans i tassemarkerna mellan poesin och prosan.
Utspelar sig i obygden gör boken också, närmare bestämt i de gamla guldgrävartrakterna i Kanadas nordvästra hörn, dit Ericsdotters berättarjag, en ung kvinna, begett sig för att mot betalning hjälpa en lokal åldring att skriva sina memoarer.
Uppdraget går väl sisådär, för hemma i storstaden (Portland) har hon förälskat sig gravt i en kille som enligt egen uppgift är 95 procent gay, och de resterande fem procenten tycks inte vara på hugget de heller.
”Livet är obeboeligt sedan vi träffades”, konstaterar hon. ”En mask man huggit i två vars ena del överlever och vars andra del är jag.”
Det mesta händer så att säga på satsytans nivå, och här snackar vi satsyta i format som en 47 grams Kvikk Lunsj
C’est tout, som Marguerite Duras uttryckte det, det är allt, och nog kan Ericsdotters berättelse innehållsmässigt erinra om någon av Duras lägesrapporter från svartsjukans och åtråns skyttegravar. Se till exempel ”Horan på den normandiska kusten” som kom ut på svenska 2015, i översättning av Kennet Klemets (ellerströms).
Det mesta händer så att säga på satsytans nivå, och här snackar vi satsyta i format som en 47 grams Kvikk Lunsj. Ericsdotters text är tät och mörkt intensiv, städse kastande sig mellan aforistisk skärpa och liknelser långa och vindlande som Yukonfloden där den bryter fram och bildar nya flöden i landskapet:
”Just så tänker jag gröpa ur ord efter ord tills åren jämnar ditt motstånd med marken. Böj dig ner och kupa händerna. Vattnet är rent nog att dricka.”
Eller ta följande lyriska infall, balanserande som en liten pappersbåt på smaklöshetens rand:
”Ögonen är ljusa som den blå delen av himlen närmast rymden när havet sväljer solen, men bara längst upp i norr, det finns ingen förklaring till att du skulle ha sådana ögon.”
Författaren själv ballar dock aldrig ur, och lyckas just därför väl med att hålla sin berättare instängd i sitt utflippade och förtärande tillstånd, som en larv i en burk.
Ett eller annat lufthål hade förstås inte skadat, men det är också en av mina få invändningar mot Ericsdotters exploatering av den olyckliga kärlekens oemotståndliga omöjlighet.
En litterär bensin så god som någon, det visste redan Södergran, och definitivt bättre än alkohol.
