Rockmyt på slak lina
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-19
Punken trettioårskrisar för fullt och ett av bevisen är att Joachim Thåström ger ut sina samlade texter. För det är en underbar paradox att texterna han har sjungit, skrikit, stönat och smekt fram nu har hamnat i en samlingsvolym, prydligt uppställda, till för att köpas och så småningom placeras i bokhyllan. Kanske bredvid tv:n, den både under Ebba Grön- och Imperiet-tiden så ofta omsjungna symbolen för döden i livet, för instängdhet och maktlöshet.
Thåström Txtr är både punk och absolut inte punk, samtidigt. Omslagets innerflikar tas upp av ett stort svartvitt foto på Rågsveds centrum och känslan man ska få är förstås att där är ramen: där började allt och dit närmar sig Thåström med senaste soloskivan, Skebokvarnsv 209. Boken är också full av punkens estetik: mycket svärta, fladdrigt, lite klottrigt, kornigt. Om punken stod för ett fett nu, borde alla tillbakablickar bli omöjliga.
Å andra sidan: synd om det gick förlorat och glömdes bort. För även om de texter som nu samlats ihop knappast är ens halva verket – de blir ohyggligt mycket bättre sjungna – så är det först samlade som de kan ses, lite förbi uppkäftigheten. Från de första Ebbatexterna och ”Jobbaåkatrickhemåsättasejåglo /Det e inget liv, det e slaveri” eller ”Varma kläder men så kalla kårar /inte konstigt när jag bara ser dårar” till 2000-talets mer personliga, lite vemodiga texter om att komma tillbaka, om kärlekar som inte blivit, om platser som är möjliga att vara på, eller bara att allt inte går ihop. Ständigt ett jag som inte riktigt är i synk med världen, som avskyr den. Rockmyt, ja absolut, men på den där slaka linan. Patetiken hotar, det ständigt återkommande blodet, blommorna, murarna och tårarna blir lite i mesta laget. Och det krävs som sagt var sång, ton, känsla. Thåström Txtr blir en sorts skelett, likt en hastigt nedrafsad anteckning eller en skiss, där hela konstverket bara kan anas.
