Kollektivet under lupp i Norlins debutroman
”Stacken” är en sorts kärleksförklaring till människans egenheter
Publicerad 2023-10-04
Annika Norlin, även känd under artistnamnen Hello Saferide och Säkert! debuterade 2020 med den unisont hyllade novellsamlingen ”Jag ser allt du gör”, för vilken hon även blev Augustprisnominerad. När Norlin nu debuterar som romanförfattare är det således inte utan höga förväntningar. Det ska dock snabbt visa sig att dessa förväntningar möts upp av lika höga ambitioner, för Norlin har satt ribban högt med kollektivromanen ”Stacken” som utspelar sig över flera decennier.
Romanen tar avstamp i nuet. Året är 2023 och den stockholmsbaserade journalisten Emelie har blivit utbränd. Ångesten hon känner är som att bli ”invaderad av ett känsloläge”, en träffande beskrivning av någon vars högsta mål i livet har varit att uppnå autonomi men som motvilligt tvingas inse att hon existerar i ett sammanhang.
Hon söker lugnet i skogen och reser norrut till sin farmors hemtrakter. Där stöter hon av en slump på en grupp människor som av olika anledningar valt att leva utanför samhället i en gemenskap de kallar för, just det, stacken. Emelie närmar sig dessa med en skräckblandad förtjusning. I dragkampen som uppstår mellan å ena sidan Emelies extrema individualism och å andra sidan stackens kollektivism synliggörs sedan såväl det sjuka i samhället som Emelie har lämnat bakom sig liksom det dysfunktionella i stackens gemenskap.
På ett närmast thrillerartat vis vecklas stackenmedlemmarnas individuella historier ut. Ibland blir det väl schematiskt, som ett uppräknande av lidanden. Som när pojken Ersmo lämnas vind för våg av vuxenvärlden och äter mackor till middag tjugotvå dagar på raken.
Men alltsomoftast sker det med en stor omsorg och lyhördhet inför de sorger och outtalade förväntningar som formar ett människoliv. Som hos József, vars föräldrar överlevde förintelsen, där tystnaden över deras upplevelser som är menad att skydda i stället resulterar i skuld och mindervärdeskomplex. ”Vetskapen flöt ensamt runt i luften, som en ballong utan förtöjning. Ballongen hängde uppe vid taket och varje kväll när det var läggdags fick man syn på den och visste att den hade funnits där hela tiden.”
Ibland får jag känslan av att Norlin inte litar på att läsaren ska uppfatta nyanserna i de situationer hon beskriver. Det tar sig uttryck genom att hon låter personen som står i fokus förklara för läsaren vad som just beskrivits, som när József introduceras för det som ska komma att bli stackens alfahona Sara. Över ett par sidor beskriver Norlin hur Sara på ett inkännande och karismatiskt vis charmar den kyrkokör som József leder, som efteråt tänker att ”hon visste att hon kunde ha uppfattats som ett hot, men i stället hade hon visat att hon förstod och uppskattade regelverket som det var och att hon inte tänkte förändra det”. Det finns fler exempel och det tar emellanåt udden av en prosa som annars har sin styrka i just det outtalade.
Men i slutändan vet jag inte om det gör särskilt mycket. Det är fortfarande en roman som berör. Med en osviklig lojalitet till sina kantstötta karaktärer och en underfundig humor har Norlin skrivit en sorts kärleksförklaring till människans egenheter. Det slår mig att trots att Norlin endast har publicerat två verk finns det här en röst som är egen, självklar, och ja – utpräglat norlinsk. Och det är ju faktiskt ingen liten bedrift.
