Rörstrands stolta arv ännu inte i kras
Publicerad 2014-07-04
Terriner och tefat från 1730-talet till diskmaskinens dagar sammanfattas i ny bok
Antag att du är ung och ska inreda ditt första egna hem. Du behöver en servis för att bjuda vänner och bekanta på middag. Då går du kanske till Ikea och köper vita eller gråa tallrikar som inte gör mycket väsen av sig. Alternativt tar du en sväng till en inredningsbutik i centrum och kollar igenom ett bredare sortiment.
Ikea är förstås billigast. Där får du en fullt användbar tallrik för cirka 20 kronor. I citybutiken för glas och porslin erbjuder de bland mycket annat ett märkesalternativ, stämplat Rörstrand, till ett pris av cirka 200 kronor.
Varumärket låter förtroendeingivande för den som minns mormors servis med guldkant, den som plockades fram till jul och midsommar. Problemet med den moderna tallrik som inredningsbutiken erbjuder är att den inte har så mycket med den svenska konstindustrins traditioner att göra. Den är tillverkad i något lågprisland men stoltserar med ett varumärke som många fort-farande förknippar med folkhemmets festligaste dukningar.
Vill man köpa en genuint svensk Rörstrandstallrik får man i stället vända sig till Blocket, Tradera eller någon av de många auktionsfirmor som finns på nätet. Mot inredningsbutikens styckepris på 200 står auktionens betydligt blygsammare belopp. 57 delar av dekoren Rättvik (cirka hundra år gammal) klubbades nyss för 1 200 kronor. Även med provisionen inräknad blir det knappt 25 kronor per del och då ingår både en snygg soppterrin och ordentliga uppläggningsfat. 86 delar av mönstret Provence från omkring 1900 fick ny ägare för 1 776 kronor. 59 delar stengods från 1970-talet – passande för ett ungt hem
i retrostil – såldes för 600 kronor.
Gammalt porslin är alltså otroligt billigt om man betänker att det handlar om föremål från en lång svensk hantverkstradition med internationell ryktbarhet. En del drar sig kanske för att köpa något som man inte vågar köra i diskmaskin. Men det är en obefogad farhåga. Med moderna diskmedel och ett skonsamt program går det oftast bra (även med guldkant).
Vill man orientera sig om historiska mönster och färger innan man lägger ett auktionsbud är Bengt Nyströms och Peter Stenbergs bok Rörstrands serviser en veritabel bibel. Den handlar i och för sig bara om Rörstrands många hundra dekorer (Gustavsberg, Gefle, Göteborg och alla andra erbjuder ju också ett otal varianter). De flesta dekormönster, åtminstone från 1800-talet och framåt, har sitt eget namn och det är ingen måtta på fantasin: Svala, Pyrola, Atlantis, Irene och Azalea, för att nu bara ta några av de hundraåriga modellerna. I modernare tid hittar vi både Camilla och Carola.
Några designikoner från 1900-talets senare hälft tillhör de dyrare på auktionsmarknaden. Mon Amie och Picknick av Marianne Westman liksom Blå eld ritad av Hertha Bengtson hör dit. En kaffekanna av den senare modellen kan man för övrigt beskåda på Victoria and Albert Museum i London och den tillhör därmed ett av den svenska porslinskonstens paradnummer. Men inte ens för dessa modeller kommer man alltid upp i priser som ligger över inredningsaffärernas nyporslin.
Också Rörstrands del i en tidigare lönsam minnesindustri finns förtecknad i boken. Är man rojalist kan man hitta fat med kungaporträtt, är man socialist finns det tallrikar med Hjalmar Branting och Fredrik Thorsson att hänga på väggen. Julens olika motiv var länge ett stort samlarområde men det har väl luften numera gått ur.
Bengt Nyström och Peter Stenberg berättar inledningsvis Rörstrands stolta historia, från den första fabriken i Stockholms utkanter på 1730-talet till den stora anläggningen i Lidköping där den sista ugnen släcktes i december 2005. Under denna långa period finns det både berg och dalar. Ett par höjdpunkter markeras av framgångarna på internationella utställningar för drygt hundra år sedan, i Stockholm 1897 och Paris 1900. På Baltiska utställningen 1914 visade man sig vara något ur takt med tiden. Nya krav på en bredare och mer folklig profil tvingade till en omprövning av sortimentet.
Många formgivare har genom åren förknippats med varumärket Rörstrand. Ett par av det sena 1900-talets främsta designförnyare har redan berörts. Bland de tidigare finns Alf Wallander, Edward Hald, Gunnar Nylund och Carl-Harry Stålhane för att nu bara nämna några. Mindre känd men mycket produktiv under ett senare skede har varit Jackie Lynd som mellan 1974-1990 skapade en lång rad serviser i tidens mer robusta design. Även konstnärer som annars främst är kända från de småländska glasbruken har fått pröva sin förmåga att formge ett helt annat material.
Som sagt: nu är Rörstrands svenska tillverkning nedlagd men de gamla klassiska serviserna finns kvar. Och de kommer ofta ut på marknaden. Det är bara att lägga bud och plocka åt sig en del av det svenska kulturarvet för personligt bruk. Och återigen: det finns ingen anledning att vara rädd för diskmaskinen.
