På kö mot slakten
Publicerad 2012-04-11
Första världskrigets patriotism var galen – och freden chanslös
Man behöver inte resa genom många engelska byar för att påminnas om det första världskriget. På en central plats står ofta ett stort stenkors med ingraverade namn på dem som förlorade livet i ”The Great War”. I många byar försvann en hel manlig ungdomsgeneration.
De som begravdes i främmande jord hade från början korsat Engelska kanalen med en betydande entusiasm. Två och en halv miljon brittiska män drog av fri vilja i fält innan den allmänna värnplikten infördes 1916. Köerna ringlade inledningsvis utanför värvningskontoren. De patriotiska stämningarna nådde sin höjdpunkt under ett krig som såg en ny form av aggressiv propaganda födas. De flesta rycktes med i kampen mot ”hunnerna”, påhejade från de mest oväntade håll.
”Döda tyskarna! Döda dem!” dundrade biskopen av London i en predikan 1915. ”Döda de goda lika väl som de onda … Döda de unga likaväl som de gamla”. Den typen av agitation drev George Bernard Shaw till en bitsk polemik: ”De har gjort sina kyrkor till värvningskontor och sakristiorna till vapensmedjor”.
Ironiskt nog var det i en kyrka som ärkeateisten Bertrand Russell och hans vänner hade samlats till ett antikrigsmöte när flera hundra fientliga demonstranter stormade in och sjöng Rule Britannia för full hals. De krossade fönsterrutor, slet ut kyrkans gas- och vattenledningar och lämnade flera sårade mötesdeltagare efter sig.
Det var inte lätt att vara krigsskeptiker i Storbritannien medan kampen på kontinenten pågick. Hållningen till kriget delade familjer och politiska bundsförvanter. Sociala rättvisefrågor som före 1914 stått högst på den politiska agendan sköts i bakgrunden. Rösträttsrörelsen splittrades. Den ledande suffragetten Emmeline Pankhurst och hennes dotter Christabel stödde krigsansträngningarna medan de två andra döttrarna Sylvia och Adela framträdde som pacifister. Generalen French, tidvis överbefälhavare på västfronten, fick sin egen syster Charlotte Despard som kompromisslös ideologisk motståndare.
Adam Hochschild ger det första världskriget nya dimensioner genom sin fokusering på personliga öden och genom polariteten mellan lojalitet och motstånd under en nationell kris. Vi som har Peter Englunds Stridens skönhet och sorg i färskt minne kan bara än en gång konstatera att det personliga perspektivet griper tag i oss läsare på ett annat sätt än skildringar av generalernas strategiska beslut och skyttegravarnas helvete. Om den militära sidan av historien har nog många av oss redan läst tillräckligt.
Hochschild skriver också om generaler och deras strategiska kalkyler. Han berättar om befälhavares grymheter mot dem som anses ha visat feghet. Men hans ärende är främst ett annat. Han säger själv i bokens inledning att den är en berättelse om lojaliteter: ”Vad ska en människa vara mest lojal mot? Sitt land? Militärtjänsten? Eller det internationella broderskapets ideal?”
Det är svåra frågor som inte blivit lättare av allt som världen fått skåda sedan fredsslutet 1918: de totalitära ideologiernas massmord, atombombens vansinne, Vietnamkriget, Irakinvasionen och – för att också blicka framåt – det apokalyptiska slaget om Iran som dagens
krigsivrare tycks drömma om. Mot vem eller vilka ska vi visa lojalitet? Ibland är svaret givet. Ibland måste vi tveka.
”Kanske krigets charm ligger i dess ärorika osäkerhet”, skrev generalen French vid ett tillfälle. Så kunde man kanske resonera under en epok där man ännu trodde på kavalleriets dundrande galopp. I drönarnas och de opersonliga bombanfallens tid borde perspektivet vara ett annat. Men den brittiske krigaren tycks fortfarande ha sina meningsfränder.
Propagandaaffischer från första världskriget.
SAKPROSA
Aldrig mera krig – lojalitet och motstånd 1914–1918
Adam Hochschild, översättning Stefan Lindgren, Ordfront
