Dikterna passerar mig som vore jag en manet
I Aase Bergs ”Aases död” möter läsaren sin inre blobb
Publicerad 2023-08-22
”Jag vet allt
även utan hjärna”
Så lyder citatet av den koreanska poeten Kim Hyesoon, som också inleder diktsamlingen ”Aases död”, Aase Bergs fjortonde utgivna bok. Här följer vi ett jag mitt i en förvandlingsprocess, en vilja att bli till en apatisk blobb, amöba, någon som bara finns och flyter men slipper – ja, vad? Allt som är jobbigt? Men som citatet förutspår blir detta en omöjlighet, för inte ens i tillståndet av apati kan vi bli kvitt allt det där vi faktiskt vet, det i våra system inneboende. Jaget kan inte slå sig fritt från bördan av sitt vetande.
Blobben minns, den ser trots att ingenting syns, tvingas till slut kapitulera inför insikten att det inte finns någon befrielse. I början gör ingenting ont, 3000 meter under havet är den fri från ideologier. Blobben är den utbrända aktivisten som nått stadiet av total uppgivenhet och ego, den som bestämmer sig för att lägga palestinasjalen eller fanan eller vad det nu kan vara på hyllan, sänka kroppen i havet och totalt uppgå i sig själv. Men så går det ändå inte, till slut måste uppmaningarna ersätta iakttagelserna, jaget måste bli till rovdjur, hon minns sina barn, hon ser kriget, raseriet tar över.
I ”Aases död” finns de många djuren, likgiltigheten, motståndet, humorn. Ibland går jag vilse bland samtidsreferenser och ord som ”hadopelagiska” och ”dinonunculus”, men i klockrena bilder som att ”Ikaros var på rätt spår men i fel luftskikt” dröjer jag mig kvar. Hos Bergs djur vistas jag allra helst, inser att jag saknar dem när de lyser med sin frånvaro. Det är trots allt bland dem hon som alltid briljerar. Och i den tydliga rytmen i dikten ”alla mina djur” vill jag stanna.
”Lägger pussel av pixlar,
föser splitter i högar,
syr ihop ensamheter
släpper ut dem igen”
I en intervju berättar Aase Berg att hon vill att det hon skriver ska kännas sannare än sanningen, att hon för in sitt eget namn i böckerna för att på så sätt kunna använda ”Aase” som skådespelare. Även i ”Aases död” finns hon, redan i titeln, men även i dikterna. Det är ett smart grepp, som gör det som blivit lite av en klyscha mer intressant och sympatiskt. Jag menar förstås den trend som verkar ha drabbat så många aktivister inom kulturen: behovet att slå sig loss från politiken och bli motsatsen till aktivist – influencer eller blobb som får flyta runt och slippa tänka på orättvisor och jobbigheter. Men hos Aase i boken blir förvandlingen misslyckad, för de som lever på riktigt är dömda att alltid återvända till sin eld, aktivism, rovdjurskapet, raseriet.
Men trots de dikter jag uppriktigt tycker om, är det något som gör att ingenting fastnar. Kanske är det apatin, det gåtfulla i språket som inte släpper in mig, eller bara min egen inneboende blobb? Oavsett vad, de här dikterna går rakt igenom mig som vore jag en manet, de kommer ut på andra sidan och fortsätter nedåt mot djupet, bortom mig.
