Schori blickar bakåt
Publicerad 2014-12-18
Palmes medarbetare ger sin syn på gamla och nya politiker
Många gamla diplomater och politiker kommer förmodligen att börja läsa Pierre Schoris memoarer bakifrån. De vill säkert kolla om de finns med i personregistret och eftersom boken är på 700 sidor finns det ju en viss chans att de hamnat i åtminstone en fotnot.
En så tjock volym rymmer både styrka och svaghet. Det är en styrka för framtida historieskrivare kring de skeden då Sverige hade en relativt central roll i den globala politiken.
Svagheten ligger i att faktamängden sätter läsarens tålamod på prov, särskilt som redigering och stringens inte alltid är vad man skulle ha önskat.
Personregistret ger förstås en fingervisning om vilka medarbetare (och motarbetare) som varit centrala för författaren. Olof Palme har som väntat flest hänvisningar. Han formade utrikespolitiken under socialdemokratins glansdagar och han präglade i hög grad den unge och språkkunnige Pierre Schoris världsbild. Även efter Palmes tragiska död kom hans anda att i stor utsträckning råda på UD, inte minst genom Sten Anderssons chefskap 1985-1991. Då hade Schori samtidigt den strategiska rollen som kabinettssekreterare.
Den rollen fick han redan vid regeringsskiftet 1982. Då blev Lennart Bodström hans chef men man förstår att det knappast var något harmoniskt samarbete. När socialdemokraterna återkom i regeringsställning 1994 utsåg Ingvar Carlsson oväntat Lena Hjelm-Wallén till utrikesminister. Pierre Schori fick nöja sig med posten som biståndsminister, en lätt besvikelse som han inte ens nu helt förmår att dölja.
Redan i statsrådskretsen från 1994 började han irritera sig på finansminister Göran Persson och den irritationen blev förstås inte mindre när Persson 1996 blev statsminister och började driva en mer USA-orienterad linje och dessutom öppet fronderade mot Sveriges tidigare engagemang i Mellanösternpolitiken.
Viljan till rättvisa och fred i några av världens konfliktområden har varit en drivkraft i Pierre Schoris politiska gärning. På Palmes tid handlade det mycket om avkolonialiseringen och kampen mot apartheid i Sydafrika. Parallellt löpte engagemanget för Latinamerika och stödet för motståndet mot diverse militärdiktaturer.
Det finns samtidigt ett drag av mindre principfast realpolitik i hans agerande. Av högern har han kritiserats för sin vänskap med Castro, av vänstern för umgänget med Kissinger.
Intressant och allmänmänskligt är att ta del av hans egen personliga historia. Han berättar om sin uppväxt i Malmö med pappa César från Montreux och mamma Greta från Vimmerby.
Mamman fick stå som ägare till Hotell Norrvalla eftersom utlänningar inte fick äga affärsrörelser. Svensk medborgare blev han själv först 1959, efter noggrann utredning ur alla straffregister som gav vid handen att den unge Pierre en gång hade cyklat utan lyse och senare skjutsat någon på moped.
I SÄPO:s register kom han senare att få betydligt fler anteckningar och upprörande är att ta del av hur han som f.d. minister i en svensk regering förgäves kämpar för att få hela sin personakt utlämnad. Det handlar kort sagt om en rättslig skandal.
Intressanta är också hans dagsaktuella tankar om socialdemokratisk utrikespolitik. De senaste årens agerande tycker han inte om och han märker att gräsrötterna inte heller känt igen sig i partitoppens följsamhet mot den moderatledda politiken. Miljöpartiets och vänsterns omvärldsanalys har han större sympati för. Kanske är han gladare så här efter den senaste regeringsförklaringen.
