Sex & incest från förr

Anneli Jordahl

George Sand sprängde gränser i livet och litteraturen

George Sand (1804–1876) var en av litteraturhistoriens mest inflytelserika författare som skrev ett hundratal romaner. Särskilt djärv var hon i sina motiv, bland annat först med att skildra människor på landsbygden. Hon var uppvuxen i Berry och likt en Sara Lidman samlade hon på hembygdens dialektala ord.

George Sand hade svenska rötter, född som Aurore Dupin, ättling till Aurora von Königsmarck. När hennes far dog, ville den burgna släkten rädda henne från pöbelinfluenserna från moderns sida. Aurore växte därför upp hos sin åldrade farmor.

Men Sand älskade sin egensinniga mor, hattmodisten med ett förflutet som dansare på Boulevardteatrarna i Paris. De första levnadsåren tillsammans med den fattiga modern beskrev Sand som lyckliga. Hennes klasskluvna bakgrund gav henne en vidvinkelblick på de sociala skikten. Franska revolutionen slutfördes aldrig, ansåg hon. Sand var före vännen Victor Hugo, och långt före Émile Zola, med en roman om fabriksarbetare, Den svarta staden.

Historien om mitt liv, George Sands självbiografiska romansvit, orsakade skandal.  En kvinna som skrev i Augustinos och Rousseaus anda! Det kvittade att hon inte vare sig skvallrade om sina berömda män, eller skrev självberömmande. Hon klev över alla gränser. 

Dessutom levde hon som hon lärde, nämligen att det går an att leva ihop som ogifta. Det går an att skilja sig. Farligt och sedeslöst, ansåg särskilt kristna.

Böckerna väckte däremot nyfikenhet, hon blev en av sin tids mest lästa författare.  

George Sand är ett tacksamt biografiobjekt. Litteraturprofessor Lena Kåreland har i studien Älska det är allt! både lyckats göra Sands författargärning rättvisa, och lyft fram det spektakulärt underhållande i hennes leverne.

Likt många kvinnliga konstnärer blev hon mest känd för att ha levt med viktiga ”kulturmän”, som kompositören Frédéric Chopin och akademiledamoten Alfred de Musset.  Och naturligtvis för sin brevväxling med gode vännen Gustave Flaubert.

Omskriven blev hon också för sin queera framtoning, hon klädde sig gärna i kostym, hög hatt och rökte cigarr. Genom förklädnaden blev det möjligt för henne att fritt flanera i Paris.  Skulle hon kallat sig hen ifall hon levt i dag? Förmodligen inte, hon relaterar alltför mycket till moderlighet som kvinnlig identitet.

I sin samtid lästes George Sand av Proust som prisade hennes ”mjuka smidiga prosa” och särskilt firad var hon i Ryssland, där Dostojevskij följde henne. Men hon blev ofta satt på plats av kritikerna. För produktiv. För underhållande. Ungefär som Joyce Carol Oates i dag. 

Flera av Sands verk översattes omgående till svenska, och många av hennes idéer finns också hos Ellen Key. Båda pläderade för att arbetare måste få rätt till fritid. De hade en antiauktoritär syn på barnuppfostran och undervisning. Båda fick en roll som kärleks- och äktenskapsteoretiker. Sand skrev djärvt om sexualitet, frigiditet och incest i sina romaner.

Kåreland placerar författarskapet någonstans mellan den litterära romantiken och realismen.

I dag läses hon av ingen. På biblioteket hittade jag endast Familjen Mauprat, en gotiskt anstruken lovestory, anses vara en av hennes bästa. Därför är nyutgåvan av Sands reseskildring En vinter på Mallorca – där den gamla översättningen moderniserats – välkommen. 

Till ön anländer Sand, hennes två barn, och fästmannen Chopin vintern 1838–1939. Familjen möts av misstänksamhet eftersom paret är ogifta. Skildringen av den vackra ön och de ”slöa, naiva, ointellektuella och ogästvänliga” Mallorkinerna sticker i ögonen på en nutidsläsare. Trots det är den rolig att läsa, särskilt när Sand omnämner Chopin som” sjuklingen” eller ”en viss familjemedlem”. 

Kåreland skriver ingående om dåtidens turism, reseskildringen som genre och Mallorcaboken i biografin. Allt är välgjort och grundligt, utan att någonsin bli torrt. Medryckande, som en roman av George Sand.