Fula jeans var inte det värsta med Östtyskland

Två nyutkomna böcker vill nyansera bilden – men blir ”DDR for dummies”

Fredrik Persson-Lahusen

helskärm

Inte ens länder varar för evigt. De förintas, splittras, slås samman eller förändras intill oigenkännlighet. I människors minnen lever de vidare, ibland som fantomsmärtor genom generationerna. I förtigen eller förenklad form riskerar förlust att förvandlas till ilska. Sådana ressentiment utgör underström i två internationellt uppmärksammade böcker om det som en gång var DDR.

Tidigare i år publicerade litteraturvetaren Dirk Oschmann stridsskriften ”Der Osten: eine westdeutsche Erfindung” (Öst: en västtysk uppfinning). Sedan dess pågår i Tyskland – vilket Charlotta Seiler Brylla klargjort i en initierad understreckare (6/7) i SvD – en uppskruvad debatt om slitningarna mellan landets östra och västra delar.

Som östtysk är Oschmann trött på att behöva förklara och försvara sig; att ständigt höra att samhället omkring honom är vulgärt och underutvecklat. ”Öst” är per definition dumhet, lathet, fattigdom och rasism. Om något ses som positivt frikopplas det däremot omedelbart från ”Öst”, som när en av författarens kollegor gillande liknar Leipzig vid en ”normal västtysk stad”.

Den brännmärkande blicken från väst förstärker enligt Oschmann de sociala problem som obestridligen finns i de nya förbundsländerna. Lönerna är 20 procent lägre än i väst och östtyskarna är svagt representerade på ledande poster inom samtliga samhällssfärer. Att en stor grupp människor i forna DDR upplever sig undanskuffade är för Oschmann därmed följdriktigt och i förlängningen ett hot mot demokratin.

Boken behandlar specifikt tyska förhållanden men går också att se som del av ett bredare intresse för globaliseringens förlorare i termer av somewheres och anywheres. Oschmann är dock besvärande obenägen att erkänna sådana stämningar som gör att mörkhyade och homosexuella undviker att besöka östra Tyskland för att undgå trakasserier. Han ser vidare öst-identiteten som ett rent negativt utpekande utifrån. Att den också medvetet odlas av många östtyskar – inte minst på fotbollsläktarna och i opposition mot vad som anses vara ett politiskt korrekt etablissemang – vill han inte kännas vid.

Förutom det animerade språket innehåller Oschmanns bok föga nytt, vilket gör den svår att ta på allvar. Diskussionen har förts sedan återföreningen och den som söker seriösa inlägg kan i stället läsa sociologen Steffen Mau. Oschmann säger sig skriva slängigt för att få förändring till stånd, men har inte förmått mer än fördjupade skyttegravar.

Föreställningen om en förminskad östtysk erfarenhet utgör utgångspunkt också för Katja Hoyers ”Beyond the Wall. East Germany, 1949–1990”, ett internationellt uppmärksammat översiktsverk om DDR:s historia. Efterkrigsvägen fram till dagens Tyskland handlar nästan enbart om den västtyska förbundsrepubliken. Om DDR alls uppmärksammas reduceras landets fyrtioåriga historia till repression. (Populär)historikern och journalisten Hoyer vill därför skildra DDR i egen rätt; också livet och människorna bortom muren.

Avsikten låter legitim, men bygger på en bedräglig tillståndsbeskrivning. I själva verket är den vetenskapliga och populärkulturella bilden av DDR både omfångs- och variationsrik. Under tre decennier har statliga kommissioner, museer, avhandlingar, tidningsartiklar, tv-serier, spelfilmer och romaner fördjupat förståelsen för det nära förflutna. Perspektiven har varit konkurrerande och kompletterande och rymt allt från skräckkabinett till skönmålningar. Att Hoyer tiger om detta skadar hennes förtroende betänkligt och skymmer de förtjänster boken ändå rymmer.

Mest intressant är att Hoyer börjar sin skildring av DDR i trettiotalets Sovjet och de tusentals tyska kommunister som då sökte sig dit. Tre fjärdedelar överlevde inte Stalins utrensningar, men de som tog sig hem efter helvetet blev stommen i arbetet med att bygga upp den kommunistiska rörelse som utraderats av nazisterna. I bagaget bar de den ideologiska impregnering och pragmatiska paranoia som skulle känneteckna DDR-diktaturen.

Annars består boken mest av stapelhistoria: interneringen av påstått opålitliga element, införandet av ”demokratisk centralism”, tanken på ett enat Tyskland, systemkonkurrens och skapandet av två separata stater, upproret den 17 juni 1953 som slås ner av sovjetiska stridsvagnar och samhällets efterföljande militarisering.

Hoyer snuddar också vid sådant som barnomsorg, kvinnlig förvärvsfrekvens, konsumtionsmönster och gästarbetare. Det ytliga intrycket förstärks av att hon sällan stödjer sig på specialstudier, utan refererar ur översiktsverk. Att Martin Sabrow – DDR-forskningens nestor med särskilt intresse för vardag och vanligt folk – saknas i den korta litteraturlistan är diskvalificerande.

Med tanke på att Hoyer vill fånga den östtyska tillvarons mänskliga mångsidighet skriver hon en påfallande traditionell politisk historia. Större vikt läggs vid det kalla krigets olika faser och partipamparnas psykologi än hur DDR doftade och dansade. De insprängda personporträtten ändrar inte på den saken.

Ändå försitter Hoyer inte ett tillfälle att framställa befolkningen i DDR som tämligen tillfreds. 1950-talet tecknas som en tid då den unga generationen hoppfullt kavlade upp ärmarna och bidrog till samhällsbygget, trots att tre miljoner människor flydde till väst innan murbygget 1961. Begeistrat beskrivs det socialt utjämnande skolväsendet, men inte ett ord om att barn till präster och andra potentiella oppositionella ofta förvägrades högre studier. Den höga alkoholkonsumtionen bevisar för Hoyer befolkningens frihetliga sinnelag, inte behovet av verklighetsflykt.

Hon förbigår förstås inte hur Stasi skapade bilden av ständigt pågående kulturell och ideologisk infiltration, men förmår inte fånga övervakningens följder. Att decennierna utan omfattande organiserat motstånd var resultatet av repression snarare än ett tyst samförstånd skrivs absurt nog aldrig ut.

Det enda missnöje Hoyer erkänner är materiellt; som om det främst var fula jeans och sunkiga surrogatprodukter som skapade vantrivsel. Hon är ointresserad av dem som i ord och handling strävade efter ett friare samhälle. Konstnärerna och författarna skymtar knappt förbi, stökiga punkare syns inte alls och skildringen av den organiserade opposition som uppstod under 1980-talet är snål och schematisk.

Sammanlagda skapar Hoyers beskrivningar en skönmålning av DDR som – på tvärs mot den annonserade avsikten – också osynliggör människorna som bodde där och berövar dem deras agens. Att det anglosaxiska mottagandet av ”Beyond the Wall” varit varmt kan bara förklaras med okunskap om ett land som inte längre är.

Så som Oschmann och Hoyer skriver speglar både fåfänga och marknadslogik: att ta i från tårna och tona ner tidigare insatser är ett säkert sätt att skaffa sig säljande uppmärksamhet. Därför bör man kanske inte bekymras av deras ”DDR for dummies”-böcker. Ändå föder den revisionistiska och revanschistiska retoriken oro och obehag. En av få saker historien lär oss är att man bör handskas försiktigt med det förflutna; särskilt i ett Tyskland med tilltagande spänningar och självupptagenhet.