Nya röster mot strömmen
Publicerad 2013-01-30
Diktens eviga uppror mot den vedertagna visdomen i ny antologi
Dikten, konsten, är det mest ursprungligt mänskliga. Precis som i drömmen organiserar vi varelser av tid där vår erfarenhet i språkets rumtid av det enkla skälet att det är så vi är funtade.
Det är också den minsta gemensamma nämnaren för de förslag till ny verklighet de sex unga poeterna i antologin Mot denna sol lägger fram.
Först ut är Sanna Hartnor med ”Hamnen”, en svit stingande dikter om ”människor som väljer att bo vid havet”.
Det ska bli spännande att se vad Hartnors samtidigt fräna och underskruvade humor, där husen och cykelstigen blir aktiva substanser i en framväxande samhällskropp, kan leda till när förtjusningen i den odiskutabla talangen bedarrat. För en som kan få oss att höra hur ”havet vankade av och an i diskmaskinerna” har kommit för att stanna.
Maxim Grigorievs hårdkokta, lakoniska dikter är ibland sammandragna intill andnöd, men när de släpper kontrollen blir resultatet magnifikt enkelt: ”Livet är långsamt och homogent,/ och vid något tillfälle/ kommer det självmant/ att tränga ut dig.”
Lidija Praizovics svit Kliv i vidunderligt glidande liv! är inte lika himlastormande yvig som titeln låter ana – den är än mer hejdundrande: ”jag är ledsen, jag är sårad. vad tror du? Du gjorde så att jag SPRACK. SÖNDER OCH SAMMAN. som människa, som glas”.
Praizovics dikter om varför hon skriver är oförväget självbespeglande och kopplingen mellan sex och poesi kan ibland bli en aning mekanisk. Men det händer tillräckligt ofta att den retoriskt utpekade och omtalade ilskan framträder i ren form för att ge uttrycket egenart.
Jonas Grens Avförtrollningen av världen är antologins i särklass (bråd-)mognaste bidrag. Med utgångspunkt hos Weber beskriver dikterna förlusten av ”floret av själ kring tingen” i en rörelse inåt-neråt där ”vi som går genom moln av sten” smälter ihop i strömmar av ansikten. Här finns känslighet och intelligens i överflöd, men än så länge är diktaren starkare än dikterna.
I Mette Hansens Tyst opera följer vi ett framväxande liv, fyllt av skräck, varsel, ömhet med en isklar, auktoritativ blick: ”Bär inte hierarkin ett hot,/en fara som växer Hon hette inget Haglet faller fort/ och tjockt blod soppa moderkaka, gå tillbaka”. Med de andra kvinnliga bidragsgivarna delar hon den strindbergska upptagenheten av det låga, kroppsliga, utsöndringar, blod och äckel, men kommenterar inte, garderar inte.
Iman Mohammeds Krökningar är en säregen, ömsom suggestiv, ömsom undanglidande, läsupplevelse.
Här finns ett starkt anslag, en attack, som för det allra mesta fixerar ”det ursprungliga, svarta//vars djup är uppbyggt av hud, betong”, tillräckligt länge och avmätt för att vi ska se det dikten vill visa oss: ”smärtan i att vara./Äta dig fri.”
slår patetik om till hot så snabbt att man inte uppfattar rörelsen och vi kan känna ”en fasansfull tacksamhet mot denna sol”.Här
Vilka av dessa sex unga som kommer att vara kvar i diktens eviga uppror mot den vedertagna visdomen när generationssamhörigheten kristalliserats till individuella uttryck, vet jag förstås inte.
Jag vet bara att det alltid kommer att finnas nya diktare, nya grottmålare, nya röster som stammar vägran att följa med strömmen och skriver oss en väg ut ur anpassningens konventioner.
