Myt och betongrealism av språkgeniet Mara Lee
Publicerad 2014-08-29
Läsfesten övergår i förnedring på pissoarer och mörka parker
Syndigt vackra sömmerskan Dora är den skånska byns skvallerobjekt. Hon är ensamstående mor till sonen Lex vars far är ”invalid”, och till Trip vars extravaganta far träder fram först i romanens slut.
I den egna Ateljé Annorlunda syr Dora festkläder till handikappade. Hon äger en grön bok med onda sagor om balklänningar som gör dess bärare galen, och om åtrå som väcker lust till våld. Så träder ”bortbytingen” Chandra in i deras liv, hennes skönhet hakar i Doras, och gröna boken kommer till användning.
Vad Gud har fogat samman får ingen separera säger Bibeln, men myndigheterna ingriper. Hjärtan går i tusen bitar.
I Future perfect tar Mara Lee sina outslitliga teman och drar dem till sin spets i ett stort romanbygge som bågnar av saga, biblisk myt och betongrealism. Från förra romanen, den perfekt avvägda Salome, känns den ilskna tonårsflickan igen, liksom den förgiftade relationen föräldrar och barn, passionerade triangeldramer och perverterade relationer.
Välbekant är också det lilla samhället där avvikande obönhörligen stöts ut. Orsaken är ofta yta och utseende, som om rasbiologiska institutets kategorisering i raser och brottslig fysionomi fortfarande mentalt existerar. De missanpassade tonårsflickorna - de som utfört handlingar som man inte ”gör” utan ”begår” - hamnar i Borgmästarvillan.
I romanens bästa avsnitt blir flickorna på den psykiatriska kliniken beglodda av förbipasserande. Lee ställer dem mot varandra som i ett typgalleri. Den tjocka indolenta mot den anorektiska slagskämpen, den slampiga söta mot den höknästa fula. Här förväntas ske en korrigering till normalitet, ”djuren, monstren” ska tämjas.
En kritik av terapisamhällets riktning mot ”normalmall” ljuder. En strävan som mycket väl kan innebära utplåning. Och hur hanteras ett ”missfärgat barn som inte pratade”?
Känslan av hemlöshet hos en vars hudfärg avviker i vithetsnormen utgör romanens smärtpunkt. Chandra har ett tjurigt förhållande till språket, hon ”måste göra sig förtjänt av varje ord”. Orden bör bli kött, särskilt de som riktas till sådana som hon: ”trång”.
Språkvirtuosen Mara Lee formulerar sentenser om social utsatthet: ”Människor med pengar förstår inte fattigdom. De tror att allt räknas i pengar, men fattigdomens förtryck kommer inte endast från bristen på pengar, utan från oåterkalleligheten. Förvissningen om att man aldrig kommer att ta sig därifrån.”
Två tredjedelar av Future perfect är en läsfest, som en blandning av Birgitta Trotzigs Dykungens dotter och H C Andersens mörkaste sagor.
Men så drar berättelsen till Paris där Trip för att glömma blir ett stycke kött. Han släpar sig i smuts och förnedring på pissoarer och mörka parker. Här blir allt en trasselsudd av herre och slav-lekar, allt för många karaktärer i Genet och de Sade-poser.
Titeln är hämtad från Borgmästarvillans grammatiklektion i engelska. Ingen Perfect future här inte. Men allt är inte nattsvart, eftersom Chandra är en överlevare. I en fin scen får hon insikt i att hennes modersförakt (ett annat Lee-tema) kan vara byggd på lösan - pubertalt fördömande - sand. I någon mån är vi alla föräldrar till alla barn, på så vis mindre ensamgjorda, om jag förstår Lee rätt.
En ställföreträdande förälder kan bli den som ser till att askungen får sin balklänning - och därmed förmår befria sig.
