De satte skräck i Sverige

GUNDER ANDERSSON på spaning efter raggarna som flytt

Det finns fortfarande livs levande raggare, men inte är det som när det begav sig i slutet av 50- och början av 60-talet. Då sågs de närmast som samhällets fiender nr 1, och det i kraft av att de framträdde som en homogen grupp. På ledarsidor beskärmade man sig i ungefär samma ordalag som några år senare om långhåriga vänsteraktivister. Raggarfrågan nådde ända upp i regeringen som (givetvis) tillsatte en utredning, den så kallade "raggarutredningen". Men när den kom med sitt betänkande hade raggarkulturen redan börjat tackla av.

Sten Berglind förlägger i sin bok Raggare storhetstiden till åren 1956- 1962, det senare var året då svensk films kultkalkon alla kategorier, Raggargänget med Ernst Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg, hade premiär.

Det är en vacker bok Sten Berglind gjort, typografiskt och bildmässigt. Och han kan ämnet. Han var själv med, han minns hur det var och har rotat vidare i det svenska 50-talets kulturavlagringar. Nostalgifaktorn för 40-talister är hög, men här fångas samtidigt en tidsstämning bortom pressbilder och raggarklubbar som Road Devils, Car Angels, Teddy Boys och andra.

Raggaren var arbetarklass, han föddes ur efterkrigstidens växande välstånd och USA-beundran, billig bensin och amerikanska bilar på den svenska marknaden. Därtill kom den nya musiken rock"n"roll. Raggaren var svaret på James Dean-filmen Ung rebell (den amerikanska titeln är bättre: Rebel without a cause), han gav fan i politiken och grep de nya möjligheterna till livsutlevelse i flykten. Ibland mot samhällets förhärskande moraliska och andra normer.

Det fanns vildhjärnor och galenpannor och rena våldsverkare bland raggarna, det är inget Berglind sticker under stol med. Samtidigt påpekar han att en viss skandaljournalistik sannolikt bidrog till att späda på dessa avarter. (För övrigt omvittnat i en bok från 80-talet av några gamla Enköpingsraggare: "det var så kul att komma i tidningen".)

Rätt snart började raggarna organisera sig enligt ett hävdvunnet föreningsmönster. Det hjälpte ett tag i kontakten med myndigheter, men bara tillfälligt. Raggarna ansågs inte rumsrena, även om de ställde upp med sociala insatser som att köra handikappade. Ytterst handlade det ändå om vem som skulle ha makten i detta samarbete.

Det är intressant att se hur ängsligt berörda myndigheter agerade. Värst drabbades "raggarmorsan" Edith Jansson, som hade raggarnas öra, och vars verksamhet inte kostade samhället ett öre. Hon lyckades där det sociala misslyckades, ändå stängdes det ena efter det andra av hennes caféer.

Hennes försäljning av läsk hamnade på regeringens bord, varvid Kgl. Maj:t i plenum beslutade att utskänkning av icke-alkoholhaltiga drycker ej fick ske efter 20.00. Obs! "icke-alkoholhaltiga", om alkoholhaltiga var aldrig tal. Hade inte regeringen viktigare saker att ägna sig åt, mitt i det kalla kriget?

Vad utlöste alla dessa reaktioner som vetter åt rena moralpaniken? Där missar Berglind en viktig, kanske grundläggande poäng: flickornas roll i det hela. Han romantiserar den, tjejerna förblir i stort sett osynliga, bortsett från en Jayne Mansfield-kopia som framstår som ett under av skötsamhet.

Så var långt ifrån alltid fallet. En av de så kallade raggarkungarna skryter med att han och kompisen tävlade om vem som kunde ligga med flest tjejer på en kväll. Vissa for säkert illa, flickorna var ofta mycket unga och inte alla begrep vad de gav sig in på. De som inte ställde upp slängdes ut ur bilen "ute på Djurgården eller halvvägs till Uppsala, spelar ingen roll" (ur en radiointervju som finns på en minnesbox-CD från Sveriges Radio).

Tjejerna var utsatta, mer eller mindre medvetet. Det odlades en promiskuitet hos båda könen i vissa delar av raggarkretsarna, (själv kände jag en gång en 14-årig tjej som legat med 28 killar innan hon anmälde den 29:e för våldtäkt) och i så måtto kan man se dem som en proletär förtrupp till den knulla-runt-moral som kom att prägla akademiska- och vänsterkretsar på 70-talet.

Men man kan också se det som ett uppror mot den då gällande - av kyrkan knäsatta - moralen, enligt vilken samlag innan äktenskapet var synd, barn utanför äktenskapet något skamligt och abort förbjudet. Alltså en sexuell revolt och frigörelse innan p-pillren. Ur tidens så kallade "moraliska förfall" (som också innefattade mer naket på bio) föddes ett politiskt parti, kds (numera kd).

Hur flickorna själva såg på det hela finns ingenstans omvittnat, Birgitta Stenbergs Chans (1961) är ju en fiktion, hon var aldrig raggarbrutta.

Raggarna kom att påverka trafiklagstiftningen, främst tillkomsten av det som blev Svensk Bilprovning. Det var samhällets reaktion på alla rishögar som for omkring på vägarna, ibland med livsfarligt koloxidutsläpp och dödsfall som följd. Sannolikt bidrog också raggarnas vilda framfart till hastighetsbegränsningen på allmän väg, som infördes på 60-talet.

Ännu dundrar rockmusiken i vrålåk från 50-talet. De ingår i den stora veteranbilsarmadan, men det är en historia för sig. Och politikerna har för länge sen avfört "motorburen ungdom" från agendan.

Socialhistoria

Gunder Andersson