Förför och fuckar upp

Kristofer Folkhammar läser Marguerite Duras tidningskrönikor om strejker, krig och katastrofer

avKristofer Folkhammar

Foto: John Foley/Opale
Marguerite Duras (1914–1996) var författare och filmare.

”Ännu en dag bestående av allt detta tillsammans.” Så skriver Marguerite Duras i den andra av de totalt tio krönikor som hon författade till tidningen Libération under juni, juli, augusti 1980. Duras lär ha åtagit sig uppdraget – att skriva en krönika i veckan om vad hon ville – motvilligt. Redaktören hade ursprungligen önskat en krönika om dagen under ett år.


Krönikorna gavs ut hösten 1980 i Frankrike, och nu kommer de på svenska, i Kennet Klemets lite syrliga översättning.

Klemets, som tolkat flera titlar i den flod av svenska Duras-utgåvor som getts ut under det senaste decenniet, ter sig alltmer som en oumbärlig Duras-introduktör för svenska läsare. För Sommaren -80, liksom den lilla poetikboken Att skriva, som Klemets översatte för Ellerströms 2014, är en udda pärla.

Meningarna har den där knyckiga takten som känns igen från Duras romaner.

Den monumentalt strama Duras flyttar in i det hastigt ombytliga dagstidningsprasslet. Meningarna har den där knyckiga takten som känns igen från Duras romaner. Hon upprepar ord. Hon förskjuter. Och repar upp vad hon just skrivit. En rytm som både förför och fuckar upp. Som kräver vaksamhet av den som läser.

Duras betraktar havet. Dess skiftningar och tidvatten. Och regnet. Hur det faller över stranden, skogarna, de nya stridsvagnarna med luftvärnskanoner och Frankrikes president. Hon skriver om OS i Moskva som borde bojkottas till följd av Sovjetunionens intåg i Afghanistan. Om Iran där ”dödens regering” slutligen tagit makten. Om att tv visar bilder på svälten i Uganda.

Hon betraktar en grupp kollobarn på stranden. Deras märkliga gemenskapskoreografi i strandbrynet utgör den starkaste reliefen mot omvärldens akuta händelser.


Duras kommenterar världsnyheter kort och tvärsäkert. Emellanåt knivskarpt. Emellanåt med en störig undfallenhet. Ibland är jag osäker på om jag läser någon som är expert på att gestalta våld och begär genom att korsklippa händelser, eller om jag faktiskt läser en svamlande diva som fått gränslöst med space.

Varvsstrejken som spred sig i Polen sommaren 1980 väcker ett närmast extatiskt

Men en händelse drabbar henne särskilt, och gestaltas med sant Duras-patos: strejken i Gdansk. Varvsstrejken som spred sig i Polen sommaren 1980 väcker ett närmast extatiskt hopp hos författaren. Strejken gör henne inte kortfattad, hård och uppgiven – utan översvallande visionär.

Motståndet är lycka. Nyheten om strejken tar över hennes liv, ger henne sådan ångest att hon inte kan skriva. Skriver hon. Den blir en uppenbarelse, ett tecken för att en annan värld är möjlig, en symbol som kan färdas och leva vidare: ”Även om Gdansk misslyckas”, skriver hon, ”kommer det ha ägt rum, det är orubbligt, monolitiskt och samtidigt tillgängligt för alla, absolut alla som ser.”


I Duras verk gestaltas många gånger den enskildes passion och leda sammantvinnad med några av 1900-talets stora katastrofer. Kärleken och kriget. Kyssen och rovdriften. Uppbrottet och atombomben. En sammanförandets burdusa estetik, som kan bära på en kletigt effektsökande utslätning, när olika slags trauman flätas samman alltför tätt. Men lika ofta säger den mig att allt hänger ihop. Att allt angår alla.

Hennes storhet finns i det där hänsynslöst sensitiva – att vara excentriskt öppen mot inre, yttre och politiska landskap, om vart annat, samtidigt.

ARTIKELN HANDLAR OM