Deras stridsskrifter lever – och de fick rätt
”Apflickorna” riktade blicken mot ekologi och natur
Publicerad 2021-06-26
”Enligt den filosofi som nu tycks leda våra öden får ingenting komma i vägen för mannen med sprutpistolen.” Rachel Carsons klassiker Tyst vår från 1962 är mer av ett feministiskt angrepp på en skövlande civilisation än vad jag en gång i tiden uppfattade den som.
Hon ställer som sin oerhörda uppgift att väcka den allmänna opinionen mot den giftets tidsålder som utbrutit och när hon gör det hämtar hon gärna exempel från insändarsidor i tidningarna – ofta är det ”en dam i Wisconsin”, ”i Alabama” eller ”en hemmafru i Illinois” som oroar sig för att fågelsången tystnat i byn eller kvarteret. Vi får blicka in i amerikanska villaträdgårdar och hem: Vad är egentligen skyddspappret i köksskåpen impregnerade med för att hålla skadedjur borta?
Marinbiologen Carsons bok blev en stridssignal för en nyvaknad miljörörelse. Kanske var det ytterst hennes inflytande som på högstadiets kemilektioner fick mig att impa på läraren genom att uttala hela formeln på DDT: Diklordifenyltriklormetylmetan. Gång på gång återkommer hon till den enorma kemiska krigföring mot insekter som väcktes till liv av andra världskriget; hon noterar rentav att ”överskottet på flygplan” bidrog till ökningen av besprutningarna. Det var de allierades militär som första gången använde DDT för massavlusning.
Sitt eget barn uppfostrar hon med inspiration från schimpanserna.
Det hon beskriver är antropocen, människans tidsålder, och i synnerhet den väldiga accelerationens tid från 1940-talet och framåt – ”en era där den heliga rätten att tjäna pengar till varje pris sällan dras i tvivelsmål”.
För att inte dö kräver gamla stridsskrifter ett levande språk – det är ju så Kommunistiska manifestet evigt överlever – och jag läser hennes stridsskrift som om den släpptes denna vecka. Här är det gott om litterära referenser, till grekiska myter, Bibeln, Alice i Underlandet och boken öppnas faktiskt med en saga om en trakt där fågelsången helt tystnat.
Trots att hon står så otroligt stadigt på vetenskaplig mark är hennes språk befriat från de tungrodda termer som klimat- och miljölitteraturen ofta dras med. Jag hittar ren och skär poesi här när Carson förundras över naturen och försvarar ogräs och rovinsekter som garanterar biosfärens mångfald.
I många år hade Carson en mer eller mindre hemlighetsfull men ytterst passionerad relation med sin gifta väninna, hemmafrun Dorothy; kanske var den lesbisk, de flesta breven dem emellan brände de. Jag vet inte, men det är något solitärt över henne; hon är en främling i en värld som med alla sina gifter vill göra sig hemmastadd i henne. Mot slutet av sin bok skriver hon om olika cancerframkallande ämnen. Bara ett och ett halvt år efter att Tyst vår utkom dog hon själv i bröstcancer.
Ungefär samtidigt som Carson kämpade med sin bok och sin cancer anlände en mycket ung Jane Goodall till det naturreservat i Tanzania där hon fått i uppdrag att studera vilda schimpanser av en berömd paleoantropolog. Schimpanser i det vilda hade knappast någon kommit riktigt nära tidigare. Det märkliga var att en av de meriter som gav denna unga brittiska kvinna jobbet var att hon helt saknade vetenskaplig utbildning: tanken var att hon då mer fördomsfritt skulle kunna komma vår egen arts kanske närmaste släktingar inpå livet.
Manliga forskare brukade alltid när de närstuderade apor (i fångenskap) ge dem nummer. Goodall gav dem namn. David Greybeard, en ståtlig men lugn hanne som oftast hade långt till ilskan, blev hennes första apkontakt (hennes bok tillägnas bland annat denne David).
Jag sträckläser I människans skugga, som kom 1971, ofta i känslan av att det är en underbar äventyrsbok med en ung kvinna i huvudrollen. Veckor, månader, år går när hon kommer de vilda schimpanserna allt närmare. Jag förundras över hennes mod, när hon ensam strövar bland schimpanser och enstaka leoparder. Det är inte mätandet och vägandet som är hennes metod, utan blicken för de sociala relationerna, mellan hannar och honor och ungar, en blick som genusmässigt kan kodas som kvinnlig.
Men pjoskig och sentimental är hon ju inte. Hon vet när hon ska vara rädd för en ilsken hanne. Hon ser likheter och skillnader mellan sig själv, som hon kallar en vit apa, och djuren hon följer. Sitt eget barn uppfostrar hon med inspiration från schimpanserna.
Jane Goodall, som än i dag är en febril aktivist för djurens rättigheter, hörde till en skara deltagande observatörer på fältet som på sin tid ibland avfärdades som ”apflickorna”. Numera har primatforskningen tagit stora steg framåt – läs till exempel Frans de Waals enastående böcker – och ofta utnämns den mycket fredliga bonobon som en lika viktig evolutionär anhörig till människan.
Rachel Carson och Jane Goodall har något gemensamt: De ställer människan mitt i biosfären. Jag inbillar mig att de förmådde rikta en annan blick mot ekologi och natur än många av sina samtida forskarkollegor. Det var Goodall som på allvar upptäckte att schimpanserna har förmåga att tillverka redskap, vilket ruckade på idén om människan som skapelsens krona. Och Carsons enträgna kamp för att placera våra mänskliga celler på denna jord och inte vid sidan av den, ingår i samma nödvändiga försök att ge Homo Sapiens hennes rätta mått.
