Stockholmarna blir av med tolkningsföreträdet
Synd att Grelsson glömde salta pastavattnet
Publicerad 2023-03-16
Med lite god vilja kan man foga in Elin Grelssons nya roman i arbetarlitteraturens tradition. Ett viktigt tema i den fåran har ju från 1930-talet och framåt varit flytten från landsbygden till stan. Flytten och hoppet om en klassresa: om att bryta sig ut, jobba sig upp, bli ett med samtidens puls snarare än gårdagens sega, fattiga jordbundenhet.
Temat återuppväcks hos Grelsson. Romanen handlar om Jenny som lämnat Sörede ”tio mil inåt landet från Sundsvall” för att pröva lyckan i Stockholm. Lägsta pinnhålet betyder för hennes del provanställning på en skrytsam kommunikationsbyrå och ett andrahandskontrakt med kort uppsägningstid. Med detta verkar Jenny trivas. Eller gör hon det?
Det är svårt att få grepp om denna lite blanka huvudperson. Är hon nöjd eller bottenlöst deprimerad? Först efter en tid tillsammans med Sebastian, sexig akademikerkille som skriver avhandling om arbetarklassens identitetsförlust, börjar hon försiktigt formulera tankar om sig själv och sina erfarenheter.
Det är något sympatiskt med att göra en person som inte tycks ha så mycket att komma med till huvudperson i en roman. ”Inte ha mycket att komma med”, jag hatar verkligen den frasen. Fick själv ta emot domen i tjugoårsåldern efter en blyg middag hos en pojkväns äldre tyska släkting.
Det jag tycker om i romanen är nog just detta, att den ganska fint skildrar hur Jenny långsamt förstår att hon som alla människor har något att komma med. Munviga stockholmare har inte alltid tolkningsföreträde. Efterhand vågar hon (äntligen!) reta sig på pojkvännen när han exotiserar henne som arbetarbarn. Med nyvunnen makt spelar hon över i rollen, på dialekt. Hon lyckas också till slut se sina försagda men snälla föräldrar i ett mildare ljus, liksom de präktiga systrarna som får barn efter barn.
Arbetarskildringen sammanfaller alltså med utvecklingsromanens finn-dig-själv-tematik. Det är ganska väl uttänkt. Synd bara att stilistiken är så urbota tråkig. Avsnitten från Jämtlandsbesöken vibrerar ofta verkningsfullt av en sugande blå underström, som om barndomen ville locka Jenny tillbaka till ett enklare liv. Men vardagsskildringen från Stockholm? ”Jenny tar fram en tallrik ur skåpet och häller upp ett glas vatten. Ställer allt på köksbordet innan hon försiktigt häller ner det kokande vattnet i ett durkslag, slevar över hälften av innehållet i djuptallriken. Plockar några basilikablad från köksfönstrets odling och lägger ovanpå. Hon äter med blicken fäst på laptopskärmen framför sig.” Snark.
Precis som i förra boken ”Hundarna på huvudgatan” (2016) finns det intressanta stråk i den här boken – Grelsson är ju en erfaren kulturskribent med hjärtat till vänster och öga för samtiden. Strukturen finns alltså på plats men språket ekar mitt i mångordigheten. Var är variationen mellan detaljseende och överblick, var är det oväntade bildspråket? Var är kärnfraserna som fångar något osagt? Jenny glömde bestämt salta pastavattnet.
