Laddat för ny revolt
Publicerad 2014-08-25
Torsten Kälvemark om krutdurken i Gulfstaterna - och hoppet i Tunisien
Det är en av samtidens mest dramatiska skildringar av hur längtan efter frihet möts av diktaturens våld. Jag tänker på den 50 minuter långa film som heter Shouting in the dark och som man kan se på Youtube (om man nu bor i ett land som tillåter den sajten). Den handlar om hur de demokratiska protesterna i Bahrain i början av 2011 slogs ned av militär från det stora grannlandet Saudiarabien.
Landets största sjukhus kom att stå i centrum för regimens våld. När den inhemska polisen skjutit på demonstranterna vid en första manifestation fördes mängder av sårade och misshandlade till Salmaniyaklinikerna. Där kämpade läkare och sjukvårdspersonal dygnet runt för att försöka rädda liv. När militären tog över riktade de vreden mot sjukhuset, ambulanser hejdades, sjukvårdspersonalen arresterades, patienter misshandlades i sina sängar.
Varför vaknade inte den internationella opinionen? Den hade ögonen riktade åt annat håll just dessa dagar. Fukushimaolyckan dominerade nyhetsrubrikerna och för övrigt jäste det också på andra håll i arabvärlden. Förtryckarna råkade dessutom vara värdar för USA:s femte flotta och Vita huset var på sin höjd ”bekymrat” över vad som hände.
Bitte Hammargren fanns förstås på plats under ett dramatiskt skede av frihetskampen i Bahrain. Hon är ofta på plats när det händer något i Mellanöstern eller Turkiet. Hennes faktaspäckade reportage i Svenska Dagbladet har blivit ett oumbärligt korrektiv till en annars enögd nyhetsförmedling.
I boken Gulfen fortsätter hon att på drygt 450 sidor redovisa viktiga fakta om länder inom The Gulf Cooperation Council, samarbetsorganisationen för sex monarkier på arabiska halvön. Hon har rest i dem alla. Från Saudiarabien kan hon redovisa konflikten mellan tradition och modernitet, i Kuwait ser hon en öppnare politisk kultur. Qatar är motsägelsefullt: man visar upp en fasad av konst och kultur men en poet kan samtidigt dömas till femton års fängelse för sin kritik mot emiren. Och så finns en ännu mörkare baksida med fattiga gästarbetare som under slavkontrakt bygger strukturen för fotbolls-VM 2022.
Som ett komplement till kapitlen om gulfstaterna berättar Bitte Hammargren om hur regimerna i denna region också påverkat politik och samhällsliv i länder som Egypten, Bosnien-Herzegovina och Syrien. Det senare kapitlet leder dessutom fram till de dagsaktuella händelserna med IS, en utveckling som i förlängningen kan rita om åtskilliga kartor i regionen.
Gulfstaterna har ett katastrofalt demokratiunderskott som dessvärre upprätthålls med ett tyst stöd av den hycklande supermakten USA. Ändå finns det ljusglimtar. Det är en paradox att den vitala medieorganisation som heter Al Jazeera är finansierad av just Qatar. Faktum är att dess engelskspråkiga kanal blivit en viktig källa för den som vill ha en mer fullständig bild av världens affärer. Visst finns det (liksom när det gäller CNN och BBC) spår av finansiärernas politiska vilja men det är intressant att det just var för Al Jazeera som det dramatiska och systemkritiska reportaget från Bahrain gjordes.
Sammanfattningsvis måste det sägas att Bitte Hammargrens bok är en både lättillgänglig och viktig läsning för den som vill ha en saklig orientering av det som med bokens undertitel har alla utsikter att bli en framtida krutdurk.
Om den krossade revolutionen i Bahrain kan ses som ett av flera bakslag för den omtalade ”arabiska våren” så måste utvecklingen i Tunisien ses om den mest hoppfulla när det gäller arabvärldens rörelse mot demokrati och pluralism. Den långa och komplicerade författningsreformen ledde till en grundlag som fastställdes i januari 2014.
Fanny Härgestam skildrar i sin bok den demokratiska processen inifrån genom att följa fyra kvinnor och deras relation till den. Det är ett imponerande personligt (och uthålligt) reportage som sträcker sig över ett par år. Där är först och främst bokens huvudperson Amira som blev änka när hennes man dödades under revolutionen och som nu kämpar för rättvisa och ett arbete så hon kan försörja sina barn.
Parallellt med hennes vardag i glädje och sorg skildras ett mångdimensionellt politiskt bygge där vänsterpolitikern Selma Mabrouk och hennes kollega Mabrouka Mbarek från mittenpartiet CPR spelar en viktig roll. I ett annat politiskt läger finns Meherzia Labidi från det moderat islamistiska Ennahdapartiet. Hon har varit i exil i Paris men får efter sin återkomst uppdraget att vara vice talman i konstitutionsrådet, en svår uppgift inte minst med tanke på konservativa strömningar inom hennes eget parti.
Hur ska kvinnors rättigheter garanteras i den nya författningen? Det är en av de frågor som det inte oväntat råder delade meningar om. Traditionalister vill förstås bromsa emancipationen. Lösningen blir en kompromiss som ändå garanterar att Tunisien i det här avseendet får den mest progressiva lagstiftningen i arabvärlden.
Amiras personliga öde glöms aldrig bort i berättelsen om de politiska diskussionerna. Det är ändå henne och andra i hennes situation som lagstiftningsarbetet ytterst gäller. Genom att skickligt upprätthålla balansen mellan den stora och den lilla världen i skildringen av ett nord-afrikanskt och muslimskt land har Fanny Härgestam svarat för en verklig bedrift som journalist och författare.
