Svartsynt och glömd

Anneli Jordahl

Anneli Jordahl om arbetaren vars romaner sårade "de egna"

Hur många läser Kurt Salomonson (född 1929) i dag? Denne svartsynte arbetarskildrare från Hjoggböle som inte lierade sig med någon. Ingen arbetarförebildlighet och läsarflirtig dramaturgi här inte. När Salomonson med iskyla dissekerar arbetsplatshierarkier påminner han om Magnus Dahlström. Med hyperrealism och expressionistisk skräckfilmkänsla laddar de dramat med ensamhet, utsatthet och förlust av tillit. Ingen av dem lär bli folkkära. Salomonson fick vänta 30 år på arbetarrörelsens breda erkännande (hoppas inte Dahlström får vänta lika länge).

Den tidige Kurt Salomonson förebådade det litterära 60- och 70-talens rapportböcker och pamfletter. Då, i slutet av 50-talet, härskade fortfarande en introvert återblickande litteratur, skriven av akademiker. Kritikerna efterlyste samhällsengagemang. Men när Salomonson debuterade 1955 var det ”fel” kille som klev fram. Han såg sig om i vrede, skrev om passiva arbetare och maktberusade fackförbund.

Hungerdansen – om tre gruvarbetare instängda i en tunnel – och den lilla täta Grottorna (1956) skildrar kroppsarbetarens riskabla yrke drygt tio år före Sara Lidmans och Odd Uhrboms Gruva. Romanerna orsakade oro i leden. Värre skulle det bli med romansviten om ett folkhem i återvändsgränd: Mannen utanför (1958), Sveket (1959), och Skiljevägen (1962). Trilogin bär den ironiska övertiteln ”frihet, jämlikhet, broderskap”.

Salomonson kopplades ihop med nihilisten Folke Fridell som också skrev om ”maskinbetjänter” och kroppsarbetets förnedring. Men där Fridell ägde en svart humor, var Salomonson som ett stålgrått januariväder som permanentat sig.

Vid 50-talets slut hade industrialismen nått sin peak. Salomonson gestaltar hur ett genomgripande materialistiskt tänkande korrumperar: arbetarna, fackföreningsrörelsen, cheferna. Han följer snarare Sartre, än Marx och Freud, när han ställer moralfilosofiska frågor om frihet, ansvar och arbete som slaveri.

Grottorna ifrågasattes av recensenterna, även av dem som förhöll sig positiva. Vad var sant och vad var dikt? Inte kunde väl silikosdrabbade arbetare behandlas så illa? I Sverige! Det tvivlade bland andra Dagens Nyheters Olof Lagercrantz på.

Det sved. Salomonson återkom ständigt till denna misstro av vittnesbörd i litterär form. Han var nämligen själv gruvarbetare (och journalist på syndikalisternas Arbetaren) och skrev utifrån egna erfarenheter.

Det är just mottagandet av Salomonsons ”sociala romaner” som Carl-Eric Johanssons avhandling vid Tammerfors universitet belyser. Den är en studie i ett ytterst intressant författarskap, och ett mediehistoriskt dokument. Mäktigt ambitiös, äger hög densitet, men jag tappar bitvis den analytiska riktningen. Något av det tungrodda kan förvisso härledas till avhandlingens svårlästa grafiska utformning.

Teoretiskt utgår den främst från Jürgen Habermas offentlighetsbegrepp och visar hur Salomonsons romaner diskuterades i olika typer av medier, från kulturtidskrifter till ledarsidor. Och hur argumentationen – ”politiskt upphettat ställningskrig” – var präglad av sin tids ideologiska strömningar. Kända skribenter passerar revy, avhandlingens titel är hämtad från en recension av Karl Vennberg.

Forskningen fångar tidsandans ”postklasskamp”. Den socialdemokratiska offentligheten efterlyste en samhällsengagerad litteratur à la 30-talet. Men 50-talets författare skrev utifrån en helt annan erfarenhet än proletärförfattarna. Industriarbetarna levde så pass gott att de semesterplanerade.

Salomonson utpekades som ”illojal svartmålare” av fackföreningsrörelsen. Och där har vi arbetarskildrarens eviga dilemma, den som vill skriva sant tvingas såra ”de egna”. I Sveket värjer sig sonen från att bli en självutplånande maskinslav som sin far.

Symptomatiskt nog fick Kurt Salomonson tillskyndare från det politiska ”fiendelägret”. Svenska Dagbladet var först ut med att prisa honom, 1959. Erfarenheten delar Salomonson med flera arbetarförfattare som nagelfors i vänsterpress, medan de åtnjöt erkännande i borgerliga medier.

I förordet skriver Johansson att Salomonson gestaltat en ”viktig del av svensk efterkrigshistoria”. Vi får veta hur ”människorna levde, hur de tänkte och vilka drömmar de hade”. Just där vill jag motsäga Johansson, eftersom romanerna är ett stiliserat mörker. Kan man tala om vardagsrealism handlar det snarast om en antropologisk kartläggning av arbetsmiljöerna, barackbostäderna, de anställdas positioner och maktförhållandena dem emellan. Som en närstudie av ett exotiskt folkslag.

Arbetare i gruvor och kraftverk i slutet av 50-talet var så klart inte alla själsdöda och styrda av materiell girighet. Sannolikt skrattade de någon gång och fick utbrott av givmildhet.

I en kritisk betraktelse (BLM 1963:1) skriver P O Enquist (bördig från samma by) om outsidern som skapar en ”deformerad” bild. Problemet betraktas ”uppifrån, och utifrån ett apart temperament”. Den ”riktige” arbetaren hörs knappt. Enquist kallar dock Salomonson för ”vår bäste författare inom en genre i ett förvandlingsskede”.

Vart tog Salomonson vägen? Senast kom en novellsamling 1979. Myten säger att han tystnade av alla påhopp. Jag tror på Tony Samuelssons tes i den suveräna essäsamlingen Arbetarklassens bästa partytricks. Salomonson behövde mothugg. Och när författaren ”vunnit ära och självrespekt och förmått se arbetarklassen och sig själv i samma värld, i samma person, då behövde han nytt motstånd. Men var?”

Trilogin borde ges ut på nytt, den står sig litterärt. Och fortfarande sätter arbetare livet till i sin yrkesutövning. Vore intressant att läsa en avhandling om mediemottagandet av Kristian Lundbergs Yarden. Än i dag tycks skribenter i borgerliga medier vara omedvetna om att det är så illa ställt på i landets arbetsplatser. De förnekar ju till och med att arbetarklassen finns.

helskärm