Levande lektion i Levanten
Torsten Kälvemark läser livfulla essäer om en värld utan gränser
Uppdaterad 2017-03-03 | Publicerad 2017-02-26
Levanten är ett obestämt geografiskt begrepp. Det finns en aura av mystik kring ordet, det ger associationer till Heidenstam, damaskenersvärd, rökelse och myrra. Det är basarernas och böneutroparnas land, här och var bestrött med kristna byar och urgamla kloster.
Denna legendomspunna region har Tomas Andersson och Stefan Foconi genomkorsat på de många vallfarts- och vandringsår som i tidigare böcker tagit dem till Egypten och Turkiet. Den här gången går färdvägen genom Syrien, Libanon, Jordanien, Palestina och Israel. Det är en veritabel bildningsresa, säkert för de båda författarna men i lika hög grad för läsarna.
Vi får lära oss historia, geografi och samhällslära utefter vägen: från en lektion om maroniternas ursprung och korstågens blodbad till livfulla inblickar i Libanons snåriga politik. Till det kommer levande skildringar av folkliv och sinnesstämningar i länder där det osmanska imperiet och de västerländska mandatmakterna fortfarande kastar sin skugga, både politiskt och kulturellt.
En ödets ironi möter i det inledande avsnitt där de i Aleppo samtalar med en kvinna ur den kristna syriska överklassen. Det är i januari 2011 och deras samtalspartner berättar om läget i landet: ”Det är en faslig tur att vi bor där vi gör. I Syrien har vi ingen kriminalitet. Här respekterar människor varandra. Det är tryggt för barnen”.
Den tragedi som sedan följt känner vi alltför väl till: ett blodigt inbördeskrig där vapen östs in till stridande fraktioner via porösa gränser och där utländska aktörer i praktiken utkämpar sin regionala maktkamp genom ombud. Därtill ett land där Islamiska staten härjat och där en förment moderat opposition och en statlig krigsmaskin tycks slåss utan hämningar.
Ingen förstår Levanten i allmänhet eller Syrien och Libanon i synnerhet som inte har någon insikt i den komplicerade religiösa geografin. De båda författarna vägleder oss en bit in på ett område där den aningslösa rutinjournalistiken ofta lämnar läsarna i sticket.
Deras historiska och sociologiska utblickar kompletteras med personliga möten och erfarenheter. I Amman samtalar de med prinsessan Majda, bördig från Arboga och Södertälje. I Tel Aviv dricker de te med en kvinna som på sin mammas sida har fjorton generationers rötter i landet medan pappan kom med den sista flyktingbåten från Tyskland 1939. Dagens högervridna nationalism i Israel kontrasteras mot en av författarnas personliga minnen av ett socialistiskt färgat kibbutzliv under det 70-tal när landet fortfarande sågs som en lovande utopi.
Boken breder ut en karta utan gränser. Dispositionen kan verka förvirrande med många hopp i tid och rum. Stilen svajar mellan en faktaspäckad prosa och en ibland något stereotyp redovisning av mat och dryck på kaféer och vid bardiskar. Men i tidshoppen och stilbrotten ligger också livfullheten. Om man åtminstone i fantasin vill göra en levantisk resa har man i Tomas Andersson och Stefan Foconi två mycket goda guider.
