Så krossades revolten

Olle Svenning läser ett nytt praktverk om upproren som skakade Frankrike ’68

avOlle Svenning

Foto: AP
Protesternas uppgång – och fall. Massdemonstration med studenter och arbetare sida vid sida under majrevolten i Paris 1968 – och gripna studenter förs bort av fransk kravallpolis.

Den franske inrikesministern Christian Fouchet var förtvivlad; generalstrejken gick in i sin andra vecka, studentuppror hade stängt universitet och gymnasier, till och med Operabaletten i Paris strejkade. Det var den 19 maj 1968.

Ministern sökte upp president de Gaulle: ”Ni måste få veta att ordningsmakten är traumatiserad”. Presidenten svarade kortfattat:” Ge mannarna brännvin; det har våra soldater i skyttegravarna alltid fått.”

Anekdoten, om maktens skräck och förtröstan, finns återgiven i historikern Ludivine Bantignys enastående väldokumenterade arbete om revolterna i Paris. Hon har grävt fram tiotusentals dokument från regeringskansli, presidentpalats, från polisprefekturer och borgmästarkontor över hela landet och från säkerhetstjänstens digra, detaljerade rapporter. Lika minutiöst kartlägger hon revoltens miljöer och subjekt, från bilarbetare på Renault till bagare i Lille. Från kvarterskommittéer i Marseille och från ockuperade universitet. 

Bantigny rapporterar till och med från biskopsmöten. Den 23 maj slog den franske ärkebiskopen fast: ”Gud är inte konservativ.”


Polisen dirigerades ut på gatorna och till fabrikerna; de slog med sina batonger och spred tårgas, men förmådde inte skydda makten. Ordningsmakten arbetade med två kod- och ledord. ”Asterix” var påbjuden när universitetens humanister skulle evakueras, ”Obelix” när naturvetarna kastades ut.

”Staten bygger en rad parallella organisationer med uppgift att infiltrera och, om så behövs, med våld, attackera studenter, arbetare och bönder”

Våldet och övergreppen mobiliserade fackföreningar, till och med de stora landsorganisationerna, till solidaritet med studenterna. Den 13 maj förenades arbetare och studenter i mer än 500 demonstrationer över hela landet. Latinkvarteren i Paris var bara en del av mångfalden.

Den framväxande kontrarevolutionära strategin har säkert aldrig skildrats så systematiskt. Kravallpolisen rustas upp och tv-systemet ställs helt i statsapparatens tjänst. Journalister går ut i strejk eller rensas ut. Staten bygger en rad parallella organisationer med uppgift att infiltrera och, om så behövs, med våld attackera studenter, arbetare och bönder, en ofta bortglömd kraft 1968. Vänsterorganisationer förklarades snart illegala. Däremot benådades höga militärer i OAS, den hemliga armé som ledde kampen mot Algeriets självständighet och som försökte mörda president de Gaulle. Generalen lät också till sin hjälp mobilisera gaullismens underjordiska armé, SAC, med en historia fylld av våld, korruption, koloniala övergrepp och politiska mord.

”Vi hotas av diktatur”, sa de Gaulle till nationen. Han upplöste parlamentet och mobiliserade hundratusentals demonstranter att manifestera förtroende för nationens högsta maktsymbol. De marscherande skanderade, ”Frankrike åt fransmännen och ”Cohn-Bendit till Dachau”.


Daniel Cohn-Bendit var 68-rörelsens mest emblematiska gestalt. Han var också jude och föraktades därför av den ständigt antisemitiska nationalistiska franska högern. Den statliga säkerhetstjänsten övervakade följaktligen också Renaults direktör Pierre Dreyfus, misstänkt för att konspirera med 68-vänstern. Högerns tradition vårdas: En Dreyfuss måste alltid misstänkas.

Adolphe Thiers, den högste ansvarige för massakern på Paris-kommunarderna 1871, skrev program för hur en revolution skulle avväpnas: Till att börja med är smicker och välvilja att rekommendera. Därefter: avväpna motståndarna, sprid ut rykten om ledarnas opålitlighet, splittra rörelsen och gör sedan upp med de minst hårdföra. 1968 reproducerades idéerna, med framgång. Alliansen studenter-arbetare eroderades. Den stora landsorganisationen CGT, på den tiden styrd av det mäktiga kommunistpartiet, gjorde upp med regeringen, som villigt gick med på att höja löner, särskilt de lägsta. Poeten Louis Aragon prisade, som så ofta, partiets klokskap. Många arbetare gjorde länge motstånd men kraften i strejkerna ebbade ut. Kommunisterna gick mot ett katastrofalt valnederlag och återvann aldrig sin styrka.


Också studentrörelsen slets sönder: trotskister ville bygga en rådsrörelse för att göra motstånd. Anarkisterna föredrog ”spontanism”. Med tiden upplöstes rörelserna och förvandlade sig till tämligen maktlösa sekter.

Ludivine Bantigny skriver om 1968 som en tid av glädje, le rire de Mai, gapskrattets tid. På en av tidens affischer syns en storskrattande Daniel Cohn-Bendit. Hon hänvisar till ”situationisternas” paroll: ”Tråkigheten är kontrarevolutionär”. De gestaltade, mitt i gatuvimlet, alternativ till ”skådespelets samhälle”, till objektifieringen och passivisering av individerna och de drev med marknadens tomhet. Mer skämt än indignation, lyckligtvis.


Under strejken på Sud Aviation i Nantes travesterade solidaritetskommittén Kommunistiska manifestet: ”Ett spöke grasserar ute i Europa, Sud Aviations arbetare. Alla de gamla Europas makter hava förenat sig till helig hetsjakt på detta spöke: påven, högsta sovjet, FN och det internationella kapitalet.”

”68-rörelsen, ­både i fabrikerna och på universiteten, var kompakt manligt dominerad och sexuella övergrepp var godtagbara”

Ockuperade fabriker höll folkfest med musik, skådespel, konst. Som under 30-talets korta Folkfrontstid. Alternativa universitet öppnade.

De unga revolutionärerna var annars kritiska också till akademiska auktoriteter. Roland Barthes, den berömde litteraturvetaren och semiotikern, försökte något inställsamt ta studenternas parti mot de hårdföra vetenskapliga strukturalisterna: ”Strukturer går inte ut på gatorna och demonstrerar.” Studenterna svarade: ”Det gör inte Barthes heller.”

1968 gick det till och med att skämta om FNL: ”De står verkligen långt till vänster men är också den mest stalinistiska av alla rörelser.”


Det fanns, som Bantigny skriver, många 1968: Arbetarnas uppror mot usla arbetsvillkor och mot företagens militära hierarki: ”Jag vill inte vara soldat hos kapitalägarna längre”, säger en Renault-anställd. Den då radikala landsorganisationen CFDT formulerade löntagarnas krav med begreppet ”autogestion”, som har en mer vidsträckt betydelse än ”självförvaltning”.

Arbetare, från lilla Flins nära Paris till Besançon, stod för internationell solidaritet: ”Nationalitetsbeteckningar är reaktionära.” En betydelsefull hållning, 1968 kom var sjunde arbetare i industrin från Algeriet. Kolonialkriget låg nära i tiden.

Studenter ville inte längre vara ”arvtagare”, blivande chefer och delar av samhällseliten. Samhällets fördomar avtäcktes, dock med ett stort undantag. 68-rörelsen, både i fabrikerna och på universiteten, var kompakt manligt dominerad och sexuella övergrepp var godtagbara, rentav programmatiskt försvarbara. Bantigny är onödigt överslätande om detta (hon återkommer till ämnet som en av författarna till en kommande bok om kvinnornas maj-1968). Bantigny delar ändå redan med sig av ett effektivt slagord från den tidens förtryckta kvinnor: ”Proletärer i alla länder – vem tvättar era strumpor.”


För egen del var jag något skeptisk till 68-rörelserna men läser med visst vemod, kanske med en aning sentimentalitet, om ”de grands soirs en petits matin”, när de storslagna kampkvällarna övergick i stillsamma morgontimmar. Det har ändå funnits en tid när det var möjligt att omvandla ett samhälle, när känsla och förnuft förenades. Så kan man tänka i vår tid som håller på att avveckla såväl förnuft som känsla. Som Jacques Prévert skriver när 1968 brutit samman: ”Man stänger! Man låser in hoppet. Man sätter idéer i isolering. Man stänger.”

Ludivine Bantigny avslutar ändå tröstande: ”1968 var ingen generalrepetition, ingen försmak av en kommande revolution. Åtminstone till dess framtiden dementerar.”

ARTIKELN HANDLAR OM

Paris

Algeriet

Historia