Från Ystad till världen

Anneli Jordahl

Henning Mankell släpper loss vänstermannens vrede i nya tänkeboken Kvicksand

Ingen har väl undgått intervjuerna med Henning Mankell, där han berättar om sin kamp mot cancern. Hur allt började med en till synes harmlös nackspärr, som vid röntgen visade en tumör i lungan. Nu har Mankell skrivit en bok om sitt liv och om sjukdomen. Kanske hans sista. Men denne rastlöst produktive författare och dramatiker kan mycket väl hinna med fler. Än så länge fungerar behandlingen.

Någon kanske väntar sig ett närgånget skildrat sjukdomsförlopp, varvat med minnesbilder från ett glamoröst liv som världsberömd författare. En förväntan på att den blott 66-årige Mankell ska ta farväl och på vägen skänka läsarna kittlande anekdoter om svärfar Ingmar Bergman, vännen Patti Smith och andra kända personer. 

Men det är inte den boken som skaparen av den dystre Wallander – och dennes polisarbete i ett blåsigt Ystad och ett utplånat folkhem – har skrivit. Närbilder från sittningarna med cellgiftpåsarna övergår snabbt i vidvinkel om tillståndet i världen. Fram tonar den intellektuelle författaren, kosmopoliten, som inte riktigt blivit sedd och bekräftad i hemlandet. Däremot i europeiska medier. Mankell uttryckte en besvikelse därom i SVT-intervjun Min sanning.  En irritation över att mångsidigheten reducerats till ”deckarförfattaren”.  Ligger säkert mycket i det.

Kvicksand är en tänkebok över människans dubbelnatur. Hen som skapar och förintar i samma andetag. Vad lämnar vi efter oss? frågar författaren när han essäistiskt går från grottmålningar med buffelmotiv till vår tids kärnkraftsförvaring i ur­bergen.

Osentimentalt, okonstlat och med stark dramatisk nerv samlar Mankell på dödsbilder i konsten och i verkligheten. Ödesmättade stunder av förhöjd livskänsla. Vid en bilolycka, eller i en båt med motorstopp glidande mot en skock flodhästar. För att inte tala om ångestnatten då han drabbas av förintande anfall av svartsjuka.  Mycket handlar om social utsatthet.

Vänstermannens vrede över orättfärdig fördelning av resurser går som en tråd. Fattigdomsfrågan är ännu inte är löst, fast det är fullt möjligt. Skam och skuld.

Som dramatiker söker han förgäves efter samma ödesmättade repliker som den hans mor yttrade när hon stämt möte med sin 15-årige son på restaurang. De hade inte setts sedan sonen var liten, då hon lämnade för gott (samma öde som Stig Dagerman). När tonårssonen närmar sig sin mor för att hälsa värjer hon sig: ”Kom inte för nära. Jag är förkyld”.

En drabbande scen, men författaren – som själv var frånvarande far – relativiserar. Berättar om två föräldralösa bröder som inrett ett hem i en papplåda nära Mankells egen teater i hemstaden Maputo, Moçambique. Femåringen tog väl hand om treåringen.

Är Mankell kokett? Nej, befriande! Jag tycker mycket om hans bok, den påminner mig om några rader Ellen Key skrev efter en svår förlust: 

Det trösterika i att ”... glömma sitt eget lilla öde i de mångas öde, och trots egna livshämningar känna sig leva – genom att känna slagen av mänsklighetens hjärta i sitt eget”.

Förnuftet är ateistens tröst i dödsångesten. Kvicksand skänker paradoxalt nog livsmod.