Tio år efter tsunamin
Publicerad 2014-12-22
Thorsten Kälvemark läser om UD och ständig liklukt i Thailand
Lukten av kroppar i förruttnelse förföljer honom också när han är tillbaka i Stockholm. Andreas Norman har återvänt från en vecka i tsunamikatastrofens Thailand och han har sett de döda radas upp på stranden i Krabi. Det han varit med om fyller alla sinnen. När han kommit hem kan också vardagslivets dofter ge alltför starka påminnelser om död och förintelse. Bananer och vita liljor slängs ut ur lägenheten.
Den 30 december 2004 ringer Utrikesdepartementet. Då har det gått fyra dagar sedan den enorma flodvågen slog in över Sydostasiens kuster och nu har katastrofens omfattning börjat klarna. Regering och myndigheter har långsamt insett att tusentals svenskar befinner sig på turistorterna i Thailand. UD har vaknat ur julhelgens halvdvala. Andreas går på departementets aspirantutbildning och skickas på nyårsaftonen ned till katastrofområdet. Som diplomat och konsulär tjänsteman är han oerfaren, men hans chefer har noterat att han tidigare varit i konflikternas Bosnien och att han därför borde klara de mentala påfrestningarna.
Han landar i ett organisatoriskt kaos. Det hänger delvis samman med att det nu gäller en katastrof av oanade proportioner. För det svenska agerandet beror valhäntheten och förvirringen också på att beslutsfattare på olika nivåer ställs inför en situation med inslag som ingen räknat med. Vår krishantering är möjligen tänkt för insatser i ett närområde med tempererat klimat, men här handlar det om kroppar som flyter i land och som ska tas om hand och identifieras i en värme där alla förruttnelseprocesser går snabbt. Det är då som frågan ställs på sin spets: Vilken myndighet har ansvar för att kylcontainrar snabbt kan skickas ned?
Till det kaotiska bidrar kanske också en nationell kultur där drabbade och anhöriga räknar med att ambassader och myndigheter omedelbart ska kunna ge svar, hjälp och tröst. Med facit i hand vet vi att 543 svenskar dog, men vetskapen om att tusentals landsmän firar semester i området leder till att växlar brakar samman och att det ställs frågor som ingen katastrof-organisation i världen kan ge omedelbart svar på.
UD:s och den svenska regeringens agerande har noggrant vägts i offentliga utredningar och befunnits för lätt. Handfallna ministrar, statssekreterare och konsulära chefer har redan hudflängts i medierna. I den frågan ger Andreas Normans bok knappast något nytt, även om man förstår hans uppgivenhet och ilska. Det han tillför i form av vredgad kritik är snarast erfarenheter av ett mer personligt slag. Inkompetens och byråkrati på alla nivåer får här mänskliga ansikten. En karriärdiplomat sitter mest i den svala hotellobbyn och berättar för svenska journalister om ett arbete, som egentligen utförs av andra i drygt 30-gradig värme med liklukten ständigt närvarande. För denne man blir insatsen i Thailand ett bra tillskott till meritlistan inför framtida utnämningar.
Men också den ödmjukhet och medkänsla som Andreas Norman möter hos andra aktörer får personliga drag. Empatiska diplomater och medmänskligt tröstande präster gör vad de kan under svåra förhållanden. Internationella rättsmedicinare och thailändska likbärare arbetar bokstavligt talat i sitt anletes svett. ”Container-Conny” från Räddningsverket blir en professionellt trygg kollega.
Det finns förstås både onödig och nödvändig byråkrati i katastrofens spår. Till den senare kategorin hör blanketter som måste fyllas i. En heter ”Intyg om dödsfall i utlandet” och det är den som utlöser en rad oåterkalleliga åtgärder inom folkbokföring och försäkringsbolag därhemma. Andreas Norman skriver plikttroget in personnummer och adresser medan svetten droppar på pappret och hotar att lösa upp bläcket.
Det är när man läser om det noggranna identifieringsarbetet bland västerlänningar i Thailand som tankarna drivs också åt ett annat håll. Hur många av de kanske 300 000 människor som totalt omkom i katastrofen, bland annat i Indonesien, Indien och Sri Lanka, fick någonsin en officiell dödsattest? Vilken hjälp fick de tusentals hemlösa av sina myndigheter i fattigare och mindre välorganiserade länder? Så långt bort som i Somalia dog 300 människor och 50 000 förlorade vad de ägde. De hade knappast någon statlig hjälp eller något offentligt räddningsverk att lita till.
Styrkan i Andreas Normans bok är den existentiella dimensionen, den osminkade berättelsen om en vecka i dödens närhet. Medan de thailändska likbärarna lufsar förbi reflekterar han över livets villkor: ”Visst vore det skönt att vara på den säkra sidan, invaggad i trygghet, lugn i tron att döden är radikalt skild från livet.” Men döden finns ju med från vårt första andetag och han konstaterar resignerat: ”Vi är alla underkastade köttets apparatur”.
Det kan kanske ses som ett trivialt konstaterande men det är samtidigt något som vi så ofta förtränger. I katastrofens följd kommer ändå sanningens minut. Andreas Normans bok är framför allt en personlig berättelse om hur hans egen livsförståelse påverkats av det som följde när seismografen passerat siffran 9 på Richterskalan.
