Sjögång som ger språksjuka
Publicerad 2016-10-03
Joar Tiberg om Roy Jacobsens ”Vitt hav”
RECENSION. Roy Jacobsens prosa är havslikt gungande och mycket metaforrik. Den skriver fram en historia, om Ingrid som går runt på sin ö i det nordnorska havslandskapet och samlar ilandflutna lik efter ett brittiskt luftanfall på ett trupptransportfartyg av något slag.
Det är världskrig i den nya romanen Vitt hav, som är uppföljaren till De osynliga från i fjol då kriget ännu inte hade brutit ut.
Ingrid är en råbarkad och känslig människovarelse, som skjuter med hagelbössa efter rovfågeln som vill ner och kalasa på de uppsvällda liken, varav ett visar sig vara vid liv, han är av oklara skäl ryss. Vid första ögonkastet på den lemlästade människospillran till karl blir Ingrid hopplöst förälskad. Hans svarta blick med pupiller som öronmaneter i svart hav känner hon sig akut träffad av: ”som av ingen annan och som hon nu visste att hon aldrig skulle få nog av”.
Men kärleksförbindelsen tonar sedan bort till förmån för människornas dagliga kamp med landskapsförhållandena: fisket, färderna till den magra myrslåttern i bräckliga farkoster, skörden av det dyrbara ejderdunet.
Att hålla vid liv ett kreatur i det klippiga oländiga landskapet är en kamp och en konst som Jacobsen konstfullt skriver fram, det råder inte tvivel om hur väl författaren känner fiskeböndernas sekelgamla kunskaper. Boken går att läsa närmast som en etnologisk rapport. Men det är inte alltid lätt att följa med i bildströmmen. Jag blir tidvis lite språksjuk ute i det yttersta havsbandet, med sin sjögång.
Jag kommer på mig med att längta efter ordfattigdom, ordkarghet.
Till slut kommer så freden, då har Ingrid fött sitt barn på huk i en liten fiskekutter.
Och med freden som kommer är också prästen tillbaka, och han kommer med en fråga; är människan liten eller stor? Han har en konklusion: Människan är stor.
Och kustfolket vrider på sig och undrar om prästen blivit banal av allt krig. Men det har han inte. Hans budskap är på allvar. Romanen blir en text om överlevnad, om seglivad uthållighet. Och som sådan lika tidlös som ebb och flod.
