Få vill bli författare efter den här biografin
Elisabeth Åsbrinks dokumentärroman är skickligt tillverkad
Publicerad 2022-10-11
Jag vet inte om det gjorts någon statistik över självmördare bland författare: om gruppen är överrepresenterad eller ej. Men det är en vacker skara: från Kleist och Zweig till Hunter och Saeterbakken.
Till dem hör författaren Victoria Benedictsson. Det finns de som hävdar att hennes blodiga död för egen hand i Köpenhamn den 21 juli 1888 inte bör belysa – eller förmörka – berättelsen om hennes liv eller hennes verk. Men jag tror att det är att förneka verkligheten. Varje självmord skriver om historien på ett radikalt sätt – Benedictssons påverkade bland annat Strindberg till att skriva Fröken Julie, en av de mest spelade pjäserna i teaterhistorien.
Den här hösten har den hittills största biografin över Benedictsson publicerats – och gett upphov till en högröstad debatt i ett flertal dagstidningar. Elisabeth Åsbrink har skrivit en berättelse om Benedictssons liv som det framstår genom källorna. Och en kritisk berättelse om hur Benedictsson lästs och tolkats av eftervärlden. Samt en berättelse om Åsbrinks liv med källorna och tolkningarna under pandemins isolering.
I epilogen kallar hon boken en biografi. Biografier är redogörelser för människors liv, det är ett stort begrepp. Med tanke på vilken stor plats källorna, främst Benedictssons egna anteckningar, har, både i rena citat och i Åsbrinks text, skulle jag hellre kalla boken för en skickligt tillverkad dokumentärroman. Inte bara innehåller boken ovanligt många och långa citat, även den berättande texten ekar av invävda spår från Benedictssons texter.
Däremot lägger Åsbrink inget djupare fokus på Benedictssons skönlitterära verk, novellerna och romanerna, som Pengar och Fru Marianne, utgivna under Ernst Ahlgren-pseudonymen och tillgängliga i bokform eller på Litteraturbanken. Benedictssons dagboksanteckningar, också de skrivna i litterär stil, får större uppmärksamhet av Åsbrink.
Hon använder skönlitterära medel för att ge sammanhang och färg åt skildringen. Mitt stora vackra hat är ingen akademisk biografi med forskningsöversikter och avgränsade frågeställningar. Ändå har litteraturvetare som arbetat professionellt med Benedictssons författarskap, som Ebba Witt-Brattström och Birgitta Holm, gått i polemik mot Åsbrink. De ifrågasätter hennes självständighet och hennes intellektuella heder, vem som varit först och vem som influerat vem – och även frågan vem som är en äkta feminist.
Kanske väcker populära biografier utan akademisk ram alltid sådana känslor hos forskare som är styrda av regelverket. Det blir inte bättre av att förlaget klumpigt påstår att boken var den första biografin på sjuttio år – Åsbrink nämner själv i sin text Birgitta Holms från 2007. Möjligen borde författaren ha reagerat på förlagets felaktiga reklamslogan, men samtidigt förtjänar den kanske inte att väva en debatt kring.
Mitt stora vackra hat riktar uppmärksamheten dels mot Benedictsson som människa och författare, dels mot den berömda sedlighetsdebatten som rasade i hennes tid. Hon var personligen involverad i den via sina verk, sin vänskap med Brandes-bröderna, Strindberg, Ellen Key och andra. Men hon var också djupt plågad av den, eftersom hennes egen hållning till kulturradikalismen inte var entydig.
Den tidigare Benedictsson-biograferna Åsbrink dröjer mest vid är litteraturprofessorn Fredrik Böök som skrev två inflytelserika böcker om Benedictsson. Han gjorde det efter andra världskriget, då han hade utmärkt sig för nazisympatier och Tysklandsvänlighet. Med tanke på hur viktig antisemitismen kring bröderna Brandes är i Åsbrinks biografi, hade temat varit värt att utveckla.
Men kanske är det onödigt att begära ännu mer av en redan mycket lång skildring. En större invändning handlar om Åsbrinks egen tolkningshorisont. Hon vill visa människan bakom verken och myterna, som en av oss. Men i arbetet med att rensa fram människan ur allt för abstrakta, misogyna och sexfixerade tolkningar och ur hennes egen självmytologisering, blir Åsbrink både blind för sin egen förförståelse och i trivialitet.
Få läsare kommer att få lust att bli författare efter att ha läst den här biografin. Huvudpersonerna skiljer sig inte mycket från vår tids författare i skvallerpressen: rätt och slätt banala. Endast Strindberg bevarar sin myt, ja blir lika bohemisk och okonventionell som han själv framställde sig som.
Detta är min stora invändning. Victoria Benedictsson var ingen vanlig människa. Det är inte många människor som vågar det hon gjorde, som är tillräckligt besatta av sina ideal för att offra så mycket som hon. Och Brandes var verkligen inte någon dussinmänniska: han är en av Nordens främsta intellektuella genom tiderna, med en enorm betydelse, till exempel genom att sprida Nietzsches idéer.
Mötet mellan Benedictsson och Brandes var överladdat. Deras berömda vänskap och kärleksaffär var långt ifrån banal, den var explosiv i all sin trasighet. Men fler faktorer än smärtsam kärlek och bristande erkännande spelade in. Benedictssons yttersta handling utfördes på samma datum som hon förlorade ett litet barn, något hon skyllde sig själv för.
Självmordet kommer aldrig att upphöra att kasta sitt svarta solsken bakåt över hennes liv.
