Hon höll inte klaffen – och blev halshuggen
Ny biografi – Olympe de Gouges var feminist innan ordet fanns
Publicerad 2024-04-14
Gunilla Thorgren vet en del om att utgöra feministisk förtrupp. Under 70-talet var hon med i legendariska Grupp 8 som då kämpade för frågor som i dag underlättar livet för varje svensk kvinna. Som medgrundare till Stockholms kvinnohistoriska museum känner hon också till värdet av att påminna om de som gått före.
Så det är logiskt att hon nu har skrivit en biografi över Olympe de Gouges. Hon var feminist innan ordet ens hade mening och det förs sedan flera år en kampanj för att hennes kvarlevor ska föras till Panthéon, platsen där Frankrikes mest framträdande medborgare vilar (hittills 76 män och sju kvinnor).
Olympe de Gouges föddes 1748 som Marie Gouze, officiellt dotter till en slaktare men sannolikt oäkta dotter till en markis. Hon blev tidigt änka och flyttade till Paris där hon blev Olympe de Gouges och en återkommande gäst i upplysningens intellektuella salonger. När revolutionen bröt ut 1789 var hon djupt engagerad i den men blev till slut ett av dess offer. 1793 avrättades hon, man kan säga för sin oförmåga att hålla klaffen när hon ansåg att makten förgick sig på folkets rättigheter.
För hon tycks inte ha klarat av att hålla klaffen. Det var som dramatiker hon började göra sig ett namn men – även om ordet är anakronistiskt – det är främst som aktivist hon gått till historien. Hon låg långt, långt före sin tid när hon propagerade mot slaveri, mot dödsstraff, för fattigas rätt och framför allt för kvinnors rättigheter.
När nationalförsamlingen 1789 antog ”Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter” visade det sig att för att räknas som människa och medborgare måste man vara man. Så två år senare publicerade de Gouges ”Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter”. ”En kvinna har rätt att bestiga schavotten. Hon bör ha samma rätt att bestiga talarstolen”, skrev hon bland annat, något hon alltså skulle bli brutalt varse inte var fallet. Tre dagar innan hon giljotinerades förbjöds alla kvinnoorganisationer i Frankrike.
Hon var länge bortstädad ur i historien men 1981 lyftes hon fram i ljuset av historikern Olivier Blanc. Gunilla Thorgren är tydlig med att hon lutar sig mot hans forskning men hon har också gått till texterna Olympe de Gouges lämnade efter sig – pjäser, artiklar, essäer, upprop, affischer och brev. Det är lätt att förstå Thorgrens förtjusning men de många och långa referaten av de rätt omständligt skriva texterna (fransk 1700-talshumor har inte helt klarat tidens tand) drar ner tempot och emellanåt riskerar läsaren att köra fast i en driva av detaljer som riskerar skymma den större, rätt fantastiska bilden.
Men i en tid när aktivister återkommande beskylls för att gå för långt, överdriva och förstöra är Olympe de Gouges en inspiration. Även hon möttes av hån, hot, fick höra att hon gjorde skada. Men det var hon som stod på rätt sida av historien.
