Noveller direkt från de mardrömslika rummen
Magnus Västerbros ”Den svarta boken” blir bäst när han släpper loss
Publicerad 2022-10-12
Efter flera hyllade populärhistoriska böcker – det stora genombrottet skedde med Svälten: hungeråren som formade Sverige 2018 – kommer nu Magnus Västerbro med sin första skönlitterära bok. Den svarta boken är en samling korta berättelser ”om död och förvandling”, en del med essäistiska drag och en del friare, mer renodlat skönlitterära noveller.
De senare är intressant nog de bästa. När författaren kastar loss som mest från arkiv, mytologier och historiska källor, och låter fantasin löpa, tänder språket och fascinationen djupnar.
Det går att urskilja en tematisk tråd från romantiken runt död, kärlek och erotik, över kristendom, riter och besvärjelser till den råa existensen.
Här finns det klassiska paret som tror sig kunna älska varandra för evigt efter döden, och Artemisia som varje dag dricker lite grand av sin man Mausollos aska i en bägare vin. På så sätt förvandlar hon sig själv till hans grav.
Sedan blir det allt grymmare. Gengångare vittnar om att det är hemskt, tomt och gör ont att vara död. Tidiga kristna hotar med helvetets plågor, och tvekar inte att iscensätta dem under sina korståg mot ”hedningar”. Västerbro påminner också om de vedervärdiga kroppsstraff och avrättningsscener som Michel Foucault skildrar i Övervakning och straff – den som en gång läst den glömmer dem inte.
I en text som tar utgångspunkt i den så kallade Jonestown-massakern där över 900 personer på order av sin sektledare tog sina liv, berättar en flicka inifrån om dem som la sig för att dö, och beväpnade vakter som hindrade folk från att fly. Det bränner till, eftersom det ju är en ren fasa att föreställa sig föräldrar som förmår sina barn att i guds namn dricka dödligt gift.
Annars är boken länge lite torrputtrig. De flesta av berättelserna bygger på källor som Gilgamesh-eposet, gamla texter från exempelvis Japan och Island, eller på andra författares böcker om historiska händelser. Västerbro redovisar generöst och pedagogiskt källorna sist i boken, och ofta är känslan att han lägger sig nära dem. Emellanåt är det svårt att se poängen med hans dramatisering, den tillför helt enkelt inte tillräckligt mycket.
Ett par gånger får han också problem med fiktionslagren. När en berättare i ett brev berättar för en kejsare vad ett spöke har berättat blir avståndet till läsaren en avgrund. Inget blir bättre av att Västerbro tillskriver berättaren en anakronistisk röst med förkärlek för fraser som ”nu hände det sig att”. Det liknar en självsmakande stilövning.
Men så följer ett litet pärlband av noveller, som utspelar sig i ett kraftfullt etablerat här och nu, dröm- och mardrömslika rum och landskap som det inte tycks finnas någon väg ut ur. Här märks influenserna från författare som Poe och Lovecraft – Västerbro nämner själv ”weird fiction” i sitt efterord – och de förvaltas verkligt fint.
Kärnvapenkatastrofer och klimatkrisen finns med, men framför allt cirklar novellerna allt närmare livet och döden bortom våra hjälplösa kulturella och religiösa åthävor. Kulmen nås i den sista texten, ”Den evige”, där en man som inte kan dö för ordet. Om och om igen iakttar han livets idiotiska cykler, hur människorna mals ner i existensens mekaniska kvarnhjul utan att begripa det själva.
”Inget har jag att lära ut, inget av värde har jag att föra vidare”, konstaterar han. Utled och utmattad.
